Umeå University's logo

Våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt jämställdhetsproblem som begränsar våldsutsatta kvinnor att åtnjuta sina mänskliga rättigheter och friheter. Våldet kan ta sig många olika uttryck, såsom psykiskt, fysisk, socialt eller ekonomiskt våld, det alla har gemensamt är att de tillsammans påverkar den utsatta kvinnans livssituation. Detta eftersom de olika typerna av våld fungerar gemensamt till att begränsa kvinnans handlingsutrymme och succesivt bryter ner kvinnans möjlighet till att leva ett självständigt liv. Utifrån detta är syftet med studien att undersöka hur socialtjänsten respektive en ideell kvinnojour arbetar med riskbedömningar i ärenden som rör mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Studien avser att belysa hur riskbedömningar genomförs i praktiken, vilka faktorer som tas i beaktande samt vilka metoder och verktyg som används i arbetet för att bedöma risken för fortsatt våld. Uppsatsen är en kvalitativ studie och materialet har hämtats genom semistrukturerade intervjuer med tre deltagare, två verksamma från socialtjänsten respektive en från kvinnojouren. Det insamlade materialet har analyserats med hjälp av den tematiska analysmodellen. De valda frågeställningarna utgår från respektive verksamheternas arbete med riskbedömning, med fokus på eventuella skillnader/likheter och utmaningar. Författarnas slutsats är att riskbedömning av våld i nära relationer består av en kombination av professionell bemötning, riskbedömningsinstrument och ett relationskapande arbete. En central utmaning verksamheterna belyser är normaliseringsprocessen som är framtagen av Eva Lundgren. Normaliseringsprocessen förklarar hur våldet blir en normal företeelse inom relationen vilket är anledningen till att kvinnorna stannar med förövaren. Till sist skiljer sig verksamheternas arbete åt, kvinnojouren arbetar mer relationsbaserat med kvinnan i fokus, medan socialtjänstens arbete är mer strukturerat.