Det råder ingen tvekan om att progression idag är ett nyckelord när det kommer till högkvalitativ utbildning. Säfström (2017) visar i sin systematiska begreppsanalys av vetenskapliga texter, statliga styrdokument och texter hämtade från svenska lärosätens hemsidor att ”ordet progression används i allt högre utsträckning” och att ”det har skett en förskjutning mot användning av ordet progression som kvalitet hos utbildning [snarare än studentens egen utveckling]”.
I Umeå universitets (2019) kvalitetssystem för utbildning nämns ordet progression inte mindre än tio gånger. Utvärderingen av programmen ska bland annat behandla ”progression i förhållande till de nationella examensmålen”, medan ett kvalitetskrav är att utbildningens utformning, genomförande och examinationer ska säkerställa ”att studenterna med progression når upprättade lärandemål (FSR) och nationella examensmål”.
Till verktyg och hjälp “för att systematiskt planera, utforma och analysera utbildning” finns den examensmålsmatris som bifogas verksamhetsberättelse och verksamhetsplan för utbildningsprogram. I vilken utsträckning examensmålsmatrisen fyller sitt syfte eller stannar vid ett kalkylark som pliktskyldigt fylls i eller blott kopieras inför VB/VP varierar säkerligen, men utifrån min erfarenhet är verktyget åtminstone trubbigt.
Min presentation kommer att utgå från mina försök att synliggöra progressionen inom det Systemvetenskapliga programmet med inriktning mot design, interaktion och innovation. Metoden kan sägas vara en explorativ fallstudie där jag provar ett flertal kvalitativa indikatorer. De förväntade studieresultaten ställs inte bara mot de nationella examensmålen (som i examensmålsmatrisen) utan klassificeras även genom SOLOtaxonomin (Biggs, Tang & Kennedy, 2022), som beskriver kunskaper, färdigheter och förmågor, på en skala från enklare till mer komplexa och sammansatta. Här inspireras jag av bland annat Elmgren och Olding (2025) och Björn et al (2024) som på olika sätt tillämpat en sådan klassificering av progressionsbegreppet. Som ytterligare indikator används examinationer och examinationsformer och hur dessa samspelar med de förväntade studieresultaten. En tredje indikator är det faktiska ämnesinnehållet och i vilken utsträckning detta bygger vidare på tidigare förvärvade kunskaper. Vissa utbildningsprogram, inklusive mitt eget, har skapat en progressionsplan, som anger vilka kurser och lärandemål som fördjupas i programmets senare delar – detta i ett försök att lyfta fram kunskapsprogressionen.
Jag vill betona att syftet varit att utforska hur progression kan synliggöras, snarare än att dra generella slutsatser. Målet med presentationen är att inspirera framförallt programansvariga och programråd till att ta reda på var progressionen inom utbildningen finns och hur den kan förstärkas. Helt enkelt hur vi tillsammans blir bättre!
Umeå: Umeå University, 2025. p. 11-12