Den här artikeln handlar om utställningsmediet och dess kommunikativa aspekter, sett inte i första hand som en Berättelse utan som ett tredimensionellt landskap, ett "territorium" belamrat med materiella ting (föremål, montrar) och andra markörer för vår uppmärksamhet. Jag undersöker hur platsspecifik rumslighet och vårt "geografiska förnuft" samverkar med våra kroppars sinnen och tankar och därmed vårt sätt att orientera oss i detta landskap. Jag diskuterar vidare tingens roll i det hela och hur våra mycket komplexa, både kroppsliga och mentala relationer till tingen och rummet påverkar den kommunikativa situationen i en utställning. Kontentan är att den vanliga föreställningen om att föremålen tillsammans bildar en "berättelse" egentligen är helt felaktig.