Denna essä är en läsning av Rosa Luxemburgs samlade brev med utgångspunkt i Simone Weils distinktion mellan vilja och uppmärksamhet. En viljestyrd läsning reducerar bilden av en människa till vilken funktion hon fyller för mig. En uppmärksamhetsstyrd läsning bygger på erkännandet att en annan människa alltid är mer än vad hon framstår som i mina ögon.
I essän diskuterar jag Luxemburgs brev som en performativ protest mot försök att reducera hennes egen person men också vissa av mottagarna av hennes brev till enskilda kategorier som kvinna eller man, som revolutionär kamrat eller vän, som offentlig eller privat person. I förlängningen är denna performativa protest en kritik mot modern kapitalistisk separation där samhället klyvs i motsatser som offentligt/privat, produktivt/reproduktivt arbete eller kvinnligt/manligt. Breven erbjuder en arena där dessa kvävande konstruerade gränser kan utmanas.