Umeå universitets logga

The Sami dominated large parts of boreal Sweden well into the 18th century, and knowledge of Sami subsistence patterns is therefore a key to the region’s forest history. Although much research has been done on Sami resource use and landscape impact, the context is often vaguely understood.

The aim of this thesis is to contribute to a deeper understanding of Sami land use through studies of resource division, use and management. The focus is on the period from the late 1600s to the late 1800s, a period of declining but still existing autonomous Sami resource governance. Various historical and modern sources have been analysed with an array of methods from different academic disciplines.

The results show that the forest Sami’s landscape was almost entirely divided into taxlands in the 17th century and that most lands were held by a single Sami household which controlled the land’s resources. Fishing was the main subsistence mode, although it was combined with hunting, reindeer herding and plant gathering in different proportions. Taxlands were most likely created to divide lakes and rivers. Most of the year, households moved between permanent settlements close to fishing sites, and their settlement pattern is best described as semisedentary.

Since each household was in control of its own taxland, resources could be used flexibly. In winter, surplus pastures and hunting grounds were leased to reindeer-herding mountain Sami. During the 18th century, the forest Sami increasingly focused more on reindeer herding and less on fish. Summer movements were now performed between settlements installed to meet the needs of the reindeer, but the settlement pattern remained semisedentary. Fences were built in strategic places to control the movements of both own and foreign reindeer.

Remains of former Sami resource use are often difficult to detect. Data collected with airborne laser scanning (ALS) can be used to map several kinds of remains, provided that the data is processed in an optimising way as shown in the thesis.

In short, the thesis describes former forest Sami resource use as flexible and subject to change, and presents new methods to map cultural remains with maximum coverage.

Samerna dominerade stora delar av det boreala Sverige långt in på 1700-talet. Kännedom om samiska försörjningsmönster utgör därför en nyckel till områdets skogshistoria. Trots att mycket forskning har utförts om samiskt resursutnyttjande och dess påverkan på landskapet är formerna för detta bristfälligt kända.

Målet med den här avhandlingen är att försöka nå en djupare insikt i samernas roll genom undersökningar av hur resurser fördelats, använts och förvaltats. Den berör perioden från slutet av 1600-talet till slutet av 1800-talet, en tid då samerna fortfarande i mångt och mycket kunde fatta autonoma beslut om resurserna. En mängd olika historiska och moderna källor har analyserats med metoder från olika vetenskapsområden.

Resultaten visar att skogssamernas landskap var nästan helt indelat i skatteland på 1600-talet och att de flesta land innehades av ett enda samiskt hushåll som kontrollerade landets resurser. Försörjningen baserades först och främst på fiske, men jakt, renskötsel och insamling av växter bidrog i varierande proportioner. Skattelanden hade förmodligen ursprungligen inrättats för att dela upp sjöar och vattendrag. Under merparten av året flyttade hushållen mellan permanenta boplatser i anslutning till fiskeplatserna och bosättningsmönstret kan bäst beskrivas som semisedentärt (delvis bofast).

I och med att varje hushåll hade kontroll över sitt skatteland kunde resurserna utnyttjas på ett flexibelt sätt. Vintertid hyrdes överskottet av betes- och jaktmarker ut till fjällsamer som var mer inriktade på renskötsel. Under 1700-talet började även skogssamerna satsa mer på renskötsel och mindre på fiske. Sommarens förflyttningar skedde nu mellan bosättningar som anlagts i första hand för renarnas behov, men bosättningsmönstret förblev semisedentärt. Stängsel byggdes på strategiska platser för att styra renarnas rörelser, både de egna renarnas och andras.

Det är ofta svårt att upptäcka lämningar efter äldre samiskt resursutnyttjande. Data som insamlats genom luftburen laserskanning (ALS) kan dock användas för att kartlägga flera typer av lämningar under förutsättning att databehandlingen är optimal.

I avhandlingen beskrivs således äldre samiskt resursutnyttjande som flexibelt och föränderligt. Dessutom presenteras nya metoder för att inventera kulturlämningar så heltäckande som möjligt.