I det här kapitlet belyses och diskuteras en bit av Valdemar Lindholms omfångsrika författarskap i förhållande till hans litterära samtid och en möjlig bakgrund till att han ställde sin penna till förfogande för den skogssamiska saken i kampskriften Dat läh mijen situd. Det är vår vilja! Valdemar Lindholm har omtalats som folklorist för sin författarmetod och som vildmarksromantiker för sitt ämnesval. Men vad drev Valdemar Lindholm att tillsammans med Karin Stenberg skriva om samiska – och i synnerhet skogssamiska – rättigheter och förhållanden? I en tid då vildmarksromantik kritiserades och författare som Olof Högberg och senare Ludvig Nordström framhöll Norrlands plats i den svenska historien, verkar Lindholm spela på en annan planhalva. Den vildmarksromantiska genre som många andra av tidens etablerade författare arbetade i ”kritisk dialog med” verkar istället Lindholm välja som röst. Efter att ha försökt sätta sig in i det samiska språket för att göra uppteckningar av samiska sagor och berättelser, var det kanske en röst som enligt Lindholm samsades väl med urfolkets rättighetsfrågor? Eller var de samiska rättighetsfrågorna bara en parentes i Lindholms författarbana, i övrigt överensstämmande med norrlandsförfattarna under tidigt 1900-tal? I Dat läh mijen situd ställs skogssamiska tolkningar av historiska händelser och samiska narrativ i ett samtida och framtida ljus, som ett flödande bevis på och kritik mot bosättarkoloniala samhällens problematik: att leva genom att utradera, att inte erkänna de som inte låter sig utraderas.