I denna artikel analyseras fjärrundervisning i relation till skolans digitalisering, med Nivåer av Lärande som teoretiskt ramverk. Detta görs med utgångspunkt i de försök till digitalisering som sedan 1980-talet pågått i svensk grund- och gymnasieskola, och den brist på pedagogiska objekt i termer av skolans undervisningsuppdrag som kännetecknar dessa försök. Ytterligare en del i föreliggande studie utgör en historisk beskrivning av fjärrundervisningens framväxt i svensk skola, där fjärrundervisning varit ett sätt att hantera skolans behov. Sedan redovisas ett empiriskt case om lärares erfarenheter från, och perspektiv på, egen fjärrundervisning i svensk skola. Detta tydliggör att lärarna använder digital teknik i ett målinriktat pedagogiskt syfte, vilket i detta sammanhang innebär att digital teknik är verktyg för att bedriva fjärrundervisning. Slutligen förs en diskussion kring vad som kännetecknar det pedagogiska objekt och den pedagogiska process som utvecklas och realiseras på olika nivåer i skolorganisationen i samspelet mellan fjärrundervisning och skolans digitalisering. Den slutsats som dras är att skolans digitalisering snarare är en fråga om pedagogik än om teknik.