Kan rurala miljöer, naturen och skogen, vara produktiva platser för queers och queerteori, i stället för att uppfattas och utmålas som hotfulla, moralkonservativa och bakåtsträvande sådana? I poeten Eva-Stina Byggmästars (f. 1967) naturdikt försätts den föreställda motsättningen mellan stad och land i gungning. I den här artikeln vill jag, med stöd av forskning som utforskat sambandet mellan natur, ruralitet och queera perspektiv, undersöka hur Byggmästar skapar skogen och det lantliga som miljö och idyll, men även som motstånd. Genom att skapa en naiv och lustfylld grön poetisk idyll lockar hon fram en mer svårfångad politiskidyll och ställer på så sätt frågan om skogen och landsbygden faktiskt kan vara ett paradis för queers i verkligheten, liksom i dikten. Naturen i form av både domesticerad trädgård och vild skog är nämligen, i Byggmästars dikter, inte en farlig plats där normer om sexuell och könsmässig ”naturlighet” hårdbevakas och verkställs, utan snarare en frizon för lust, omsorg och sensuell nyfikenhet. Snarare uppmuntrar den förment konservativa naturen till ett överflöd av queer kärlek. Jag vill mena att Byggmästars dikt formulerar en särskild naturqueer estetik, vilket skapar en möjlighet inte bara att diskutera vari denna estetik består och hur den pekar mot en queer framtid på landsbygden, utan också ett tillfälle att utforska föreställda motsättningar mellan queerteori och ekokritik – motsättningar som jag finner att Byggmästar överbryggar i sin dikt.