Allt fler pekar ut staten som den enda delen av samhället med kraft och resurser nog att driva igenom en snabb utfasning av fossildrivna verksamheter. I denna essä diskuterar jag dilemmat att en sådan klimatomställning förväntas ske under en period då den representativa demokratin befinner sig i, vad David van Reybrouck kallar, en effektivitets- och legitimitetskris. Jag fokuserar särskilt på problemet att lokalsamhällen är splittrade i olika intressegrupper medan det saknas en gemensam linje mot stat och kapital och för fram en idé om hur demokratin skulle kunna vitaliseras genom lokala rådsdemokratiska institutioner.