När människor till vardags kommer att tala om psykologi och kvinnor och män är det ofta könsskillnader det handlar om. Diskussionerna kan till exempel handla om vilka som är bättre på att komma ihåg släktens födelsedagar eller att göra många saker samtidigt, vilka som är duktigast på matematik eller kartläsning, eller vilka som pratar mest – kvinnor eller män. Påfallande ofta är de talande eniga om svaren på de frågorna. Till vardags känner vi oss oftast ganska säkra i vår uppfattning om hur kvinnor och män är.
Skillnader mellan kvinnor och män i olika egenskaper och förmågor har studerats av psykologiforskare de senaste hundra åren, ofta med frågeställningar som är ganska lika de ovanstående; har kvinnor eller män mer eller mindre av den ena eller andra förmågan eller egenskapen? Ofta är det då underförstått vilka förmågor och egenskaper som värderas högst. Sådan forskning presenteras gärna i massmedier eller populärpsykologiska böcker som bevis på att en viss egenskap finns enbart hos ett av könen, att den finns hos alla av det könet och att den har sitt ursprung i kvinnors (eller mäns) grundläggande natur eller personlighet, gärna i deras biologi.
Genusforskning i psykologi sysslar dock med annat än sådana resonemang om könsskillnader, till exempel frågor om hur uppfattningar om skillnader mellan könen läggs till grund för ojämlikt bemötande av kvinnor och män, hur könsbaserat nedvärderande byggs in i människors identi- tetsuppfattningar, hur kvinnor bemöts av människor i sin
omgivning till skillnad från hur män bemöts, hur kvinnor och män rangordnas sinsemellan i olika sociala sammanhang, eller hur normer om vad som är en naturlig inriktning på sexuellt begär upprätthålls.
Sådana frågor och många andra liknande problemställ- ningar har aktualiserats av genusforskare i psykologi de senaste cirka trettio åren. Den här skriften ger en översikt över den forskningen.
Stockholm: Högskoleverket , 2003, 1. , p. 54