Den svensk-amerikanske filosofen och litteraturforskaren Martin Hägglunds bok Vårt enda liv: sekulär tro och andlig frihet (2020 [2019]) har rönt stor uppmärksamhet på flera håll i världen. En viktig anledning till bokens framgång är att Hägglund skriver personligt, pedagogiskt och rättframt om den komplexa relationen mellan existentiella och politiska frågor. Vad innebär det att leva, att tro och ta ansvar inför sitt eget och andras liv? Vad ska vi göra med en korta tid vi getts på jorden? Hur villkorar och inskränker det kapitalistiska ekonomiska systemet och den liberala demokratin människors frihet? Hur kan en demokratisk socialism befria oss inte bara från materiell nöd utan också från andlig torftighet?
Boken är uppdelad i två huvudavsnitt. I det första, Sekulär tro, presenterar Hägglund genom läsningar av bland andra Søren Kierkegaard en radikal ateism. Mycket kort sammanfattat argumenterar han för att religiösa föreställningar om ett liv efter döden ständigt riskerar rättfärdiga mänskligt lidande med hänvisning till att det bäddar för en belöning på andra sidan döden. Den ateistiska positionen om att detta är det enda liv vi har kastar istället ljus över radikala frågor som hur livet blir meningsfullt och vad i det omgivande samhället som förvägrar oss friheten att leva det liv vi vill leva. I det andra avsnittet, Andlig frihet, diskuterar Hägglund med stöd av Hegel, Marx och Moishe Postone relationen mellan mänsklig frihet, ekonomiska och politiska relationer och samhälleliga institutioner. En central poäng är att det är den kapitalistiska värdeformen som kväser vår andliga frihet och att demokratisk socialism är den organiserande princip som ett fritt samhälle måste grundas i.
En bok med sådan spännvidd kan förstås reta många eftersom författaren fräckt för samman traditioner och begreppsapparater som i regel utvecklas separata från varandra. När boken dessutom är uppdelad som den är blir det också lätt så att olika experter begränsar sin kritik till en enskild del utan att diskutera dem sammantagna. Ärkebiskopen Antje Jackelén konstaterar i en recension att Hägglunds brist på teologiskt djup är häpnadsväckande, men avslöjar också indirekt sin egen brist på kritisk-teoretiskt djup. Clartés recensent avfärdar boken med att den stryker den läsande medelklassen medhårs och fokuserar på intima relationer mellan människor istället för relationer mellan klasser. SVT:s recensent konstaterar att den demokratiska socialism Hägglund drömmer om är utan värde eftersom den är orealistisk.
Det är förstås viktigt att lyfta fram och kritisera enskilda tillkortakommanden. Men det finns också något symptomatiskt i att detta blir en huvudsak medan en diskussion om vad läsningen av Hägglund gör för skillnad för oss som politiska varelser blir en bisak. I den mejlväxling som här publiceras utbyter Röda Rummets Evelina Johansson Wilén och Johan Örestig tankar med denna sistnämnda fråga i centrum.