Umeå University's logo

Introduktion: Svensk idrottsrörelse befinner sig mitt i en nationell, regional och lokal organisatorisk förändring i strävan att nå idrottens ambitioner om en mer inkluderande idrottsrörelse, ett beslut som fattades i samband med Riksidrottsmötet 2017 (Svenska Parasportförbundet, 2018). Det finns således en uttalad ambition om att skapa likvärdiga villkor för alla utövare oavsett faktorer som socioekonomisk bakgrund, funktionsnedsättning, ambitionsnivå, kön och etnicitet. Förändringen innebär att ansvaret för de idrotter som tidigare administrerats av Svenska Parasportförbundet ska överföras till mottagande specialidrottsförbund. Nordlund et al. (2022) kartlade förväntningarna bland verksamma inom Parasportförbundet kring den pågående organisationsförändringen och drog slutsatsen att den stora utmaningen handlar om den kritiska övergången från policy till praktik, det vill säga hur inkludering kan realiseras och upprätthållas i praktiken. Därtill konstaterar Andersson och Karp (2022) i sin studie om Svenska Innebandyförbundets beredskap att hantera organisationsförändringen att det råder oklarheter kring resursfördelningen.

Syfte: Föreliggande studie syftar till att undersöka möjliggörande och begränsande strukturer kopplade till organisationsförändringen samt att bidra med kunskap om hur idrottspolitiska beslut tolkas och omsätts i ett konkret förändringsarbete. Studien ingår i forskningsprojektet’’ Likvärdiga villkor i Sveriges största folkrörelse – framgångsfaktorer för ökad inkludering inom idrottsområdet’’ finansierad av Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd (FORTE).

Teori och metod: För att fånga den meningsbärande logiken för idrotten genomfördes och analyseras semistrukturerade intervjuer med totalt åtta aktörer verksamma i nyckelpositioner inom Riksidrottsförbundet och Svenska Parasportförbundet. För att analysera inkluderingsprocessen som organisationsförändring användes ramfaktorteori (Nilsson, 1988).

Resultat och diskussion: Resultatet visar att informanterna generellt är positiva till förändringen men att det saknas strategier för hur idrottspraktiken konkret ska utvecklas i den riktning som är avsedd. Trots positiva värderingar kring inkluderingsprocessen förs således en argumentation som är abstrakt. Detta kan tolkas som ett passivt förhållningssätt till förändring och en acceptans för att bevara idrottens kärnverksamheter som de är.