Umeå universitets logga

In depictions of the Swedish welfare regime, there is a belief concerning the existence of a strong link between the universalism of rights and residency. But with tougher migration laws, temporary and time-limited residence permits, the settlement of different groups and access to housing and other social rights have been made more difficult. Public housing is often used as a means of providing housing for refugees, where time-limited subletting contracts are frequently used, writing off tenants’ rights to possession. While there is a strong tradition of universal public rental housing without means testing in the Swedish housing supply, the institutional practices of housing provision for refugees deviate from universal features. In this paper, we examine the outcome of housing provision for refugees in one municipal setting. Our study is based on qualitative interviews with 19 officials and politicians about arguments and justifications concerning the housing practices in use. The analysis also includes interviews with 11 refugees with varying immigration status, focusing on their experiences of housing solutions and tenant rights. Our results show that the municipal responsibility to provide housing for refugees reciprocates immigration control, which produces not only variation in fulfilment of decent housing, but also differential inclusion based on a locally practised categorization of housing rights.

I skildringar av den svenska välfärdsstaten beskrivs ofta en stark koppling mellan principer om universella rättigheter och uppehållstillstånd. Men i och med skärpta migrationslagar med bland annat tillfälliga och tidsbegränsade uppehållstillstånd, försvåras olika gruppers bosättning och andra sociala rättigheter. De kommunala allmännyttiga bostadsföretagen används ofta som sätt att möta bostadsförsörjningsansvaret för nyanlända flyktingar, då med tidsbegränsade andrahandskontrakt utan besittningsrätt.  Så samtidigt som det finns en stark tradition av allmännyttiga hyresbostäder utan behovsprövning i svensk bostadsförsörjning, avviker den institutionella praxisen för bostadsförsörjning till nyanlända från universella drag. I den här artikeln undersöker vi resultatet av bostadsförsörjningen för flyktingar i en kommun. Vår studie bygger på kvalitativa intervjuer av tjänstemän och politiker om argument för och motiveringar av den boendepraxis som används (totalt 30 intervjuer). I analysen ingår även intervjuer med 11 flyktingar med varierande flyktingstatus om deras erfarenheter av boendelösningar och hyresgästrättigheter. Vårt resultat visar att det kommunala ansvaret att tillhandahålla bostäder till flyktingar blir den del av migrationskontrollen, vilket inte bara ger en variation av uppfyllandet av anständiga bostäder, utan också en differentiell inkludering baserad på en lokalt praktiserad kategorisering av bostadsrättigheter.