Studien granskar hur naturen sätts i omlopp som estetiskt medel i Adolf Erik Nordenskiölds "Förslag för inrättande av Riksparker i de nordiska länderna" (1880) och jämför denna med en statliga utredning om det svenska naturskyddet från 1935 av botanikern Rutger Sernander. Jämförelsen visar att ett skifte äger rum under tiden mellan texterna. Naturen gestaltas i Nordenskiölds "Förslag" som kulturellt beaktningsvärd, och det är dess skönhet och kulturellt samlande effekt som bör bevaras. I Sernanders utredning kvarstår dessa ideal, men de samsas med statens kvantitativa blick på naturen. För att räknas som skyddsvärd måste naturskönheten kunna mätas och vägas.
Studien bidrar till det svenska miljöskyddets historia och visar att miljöpolitiska spörsmål om naturskydd i allra högsta grad är sammanlänkade med kulturpolitiska ideal.