Umeå universitets logga

1955 publicerades Stockholmsprofessorn Karl-Erik Stenebergs Kristinatidens måleri, och med det introducerade Steneberg också Panofskys ikonologi i en svensk konstvetenskaplig kontext. Ikonologins genomslag innebar också en metodologisk förändring när det kom till hur porträtt från tidigmodern tid beforskades – från ett intresse för att se porträtt som en historisk dokumentation av historiska personers utseende och karaktärsdrag till att blottlägga bildens dolda, symboliska betydelser. 

I mitt paper kommer jag diskutera porträttforskningen innan ikonologins genomslag under 1900-talets första hälft med utgångspunkt i min avhandling Historiska porträtt som kunskapskälla: Samlingar, arkiv och konsthistorieskrivning (Nordic Academic Press, 2016). I mitt tidigare avhandlingsarbete visade jag på att begreppet ”ikonografi” hade en äldre och specifikt personhistorisk betydelse innan Panofsky och ikonologins genomslag. Denna äldre betydelse av begreppet kom att verka som ett metodologiskt nyckelbegrepp inom svensk porträttforskning under 1900-talets första hälft, där ikonografisk forskning kunde syfta på komparativa studier av historiska regenters porträtt i syfte att nå fördjupad kunskap om vilket porträtt som bäst fångade hur personen kunde ha sett ut i verkligheten. 

1916 grundades Svenska porträttarkivet, officiellt på initiativ av den då 28-årige konsthistorikern Sixten Strömbom. Syftet med arkivet var att kartlägga, identifiera och dokumentera alla existerande porträtt av svenskar från perioden 1500–1850, innan fotografiets genomslag. Med tanke på att större delen av det måleri som utfördes under denna period utgjordes av porträtt kan detta syfte ses som minst sagt ambitiöst, men vad som är än viktigare att betona är att arkivet inte i första hand var tänkt att fungera som ett arkiv över porträttmålare som varit verksamma i Sverige. Arkivets tänkta funktion var istället att utgöra ett bildarkiv över hur personer från Sveriges historia sett ut, och därmed erbjöd det också en viktig empiri för porträttforskningen inom svensk konstvetenskap vid denna tid.  

Det starka personhistoriska intresset inom svensk porträttforskning under 1900-talets första hälft hade flera orsaker; det hängde samman med ett starkt intresse för kända personers utseenden och en framväxande celebritetskultur inom samtida visuell kultur, men också med fysiognomiska tankemönster där en persons inre karaktärsdrag allmänt ansågs vara möjliga att utläsa i människors individuella ansiktsdrag. I mitt paper kommer jag också argumentera för att den inriktning som svensk porträttforskning tog under 1900-talets första hälft också bör betraktas som viktig för bildtolkningens historieskrivning.