Vad händer om det som traditionellt kodats som feminint: kroppen, känslor, långsamhet och irrationalitet, är utgångspunkten för vår pedagogik? Är det ens möjligt? Den här texten handlar om hur kroppsmateriella intersektionella perspektiv kan bidra till den normkritiska pedagogiken. Texten visar också hur en normkritisk pedagogik som inte tar hänsyn till kropp och materialitet riskerar att återskapa in idé om klassrummet som ett förnuftstyrt, maskulint och rationellt rum.