När studenter läser äldre litteratur kan de reagera negativt på den, vilket märks i klassrummet som protester gentemot litteratur som upplevs som jobbig eller obehaglig. Lärarens lojalitet är kluven, den bör ta i beaktande både studenternas känsla av trygghet och litteraturens autonomi. En feministiskt inriktad lärare behöver också lära studenterna att historisera orättvisor och samla kraft ur dem. Undervisningen ska vara trygg, men den förutsätts också vara otrygg: det helt trygga är ju det man redan vet, medan undervisning ska lära en något nytt och därmed osäkert. Artikeln tar ett grepp om samtidens högskoleklassrum och begrepp som "trigger warnings", trygga rum och riskminimering i relation till litteraturundervisning. Den argumenterar för att lärare och student befinner sig i samma situation: bägge vill vara trygga och behålla sina övertygelser. Men det finns skäl att i stället för att släta över motstridigheter stanna upp i denna apori och diskutera vad litteraturen ger oss, och hur vi pratar om både ideologi och estetik. Om dagens studenter är känsliga för sådant som skapar otrygghet eller obehag kan det vara en pedagogisk möjlighet snarare än en belastning.