Umeå universitets logga

I samhällsplaneringen efterfrågas tillvägagångssätt och instrument för att bemöta, förebygga och förhindra problem såsom otrygghet, segregation, och för att uppnå mål om social hållbarhet. Begreppet social infrastruktur har, framför allt i ett anglosaxiskt sammanhang, vuxit fram som en strategi för att integrera sociala mål med samhällsplanering och därigenom ett konkret sätt att arbeta med social hållbarhet. Social infrastruktur definieras här som nätverk av platser, anläggningar, institutioner, organisationer och grupper som skapar möjligheter för människor att mötas, bygga upp sociala relationer och i förlängningen ökad gemenskap. Flera städer i till exempel Storbritannien har utvecklat policyer för social infrastruktur som en del av den övergripande samhällsplaneringen.

I den här rapporten undersöker vi vilka aspekter som bör ingå i en policy för social infrastruktur för att främja social hållbarhet på stadsdelsnivå. Genom en kombination av platsbesök, GIS-analyser, dokumentstudier och semistrukturerade intervjuer har förutsättningar för social infrastruktur i Helsingborgs två stadsdelar, Planteringen och Fredriksdal, kartlagts och undersökts. Med utgångspunkt i ett analytiskt ramverk om policyarrangemang visar vi vilket organisatoriskt sammanhang som möjliggör utveckling av social infrastruktur. I studien konstaterar vi att mötesplatserna utvecklas utifrån lokala målsättningar om trygghet, gemenskap, hälsa och demokrati, samt ett stärkt föreningsliv. Mötesplatserna möjliggörs av å ena sidan åtskilda förvaltningsövergripande utvecklingsprocesser, och å andra sidan av föreningar som etablerar sig i stadsdelarna. Det förekommer även strategiska samverkansinitiativ där exempelvis kommunen i partnerskap med det kommunala bostadsbolaget och lokala föreningar driver mötesplatser. Etableringen av nya mötesplatser såväl som befintliga mötesplatser och dess verksamheter regleras av olika avtal, lagar, regler och riktlinjer där Barnkonventionen är ett exempel och partnerskapsavtal, s.k. IOP-avtal, är ett annat. För att mötesplatserna ska möjliggöras och drivas har olika rumsliga, finansiella och mänskliga resurser, exempelvis tillgång till mark och lokaler, bidrag och personligt engagemang, pekats ut som avgörande.

De övergripande slutsatserna som rapporten drar handlar alla om vikten av ett sammanhållet arbete för social infrastruktur på stadsdelsnivå om målet är att främja social hållbarhet genom samhällsplanering. Ett sådant arbete torde förutsätta andra och nya sätt att bedriva kommunalt utvecklings-, och planeringsarbete vilket ställer krav på ökad koordinering mellan förvaltningar såväl som aktiv samverkan med föreningslivet:

1) Behov av en övergripande och samlad strategi om sociala mål. En strategi som syftar till att sociala mål som rättvisa, trygghet, hälsa, delaktighet och gemenskap kan implementeras genom mötesplatser i områdesutvecklingsprocesser generellt. Föreningar, en viktig aktör i dessa processer, bör integreras i samhällsplaneringen. 

2) Stärk kommunernas organisatoriska kapacitet för långsiktig samverkan med föreningslivet och för att identifiera, förstå och stimulera civilsamhällets drivkrafter att engagera sig i ideellt arbete. Detta mot bakgrund av en övergripande förändring och ansvarsförskjutning inom välfärdssamhället, där civilsamhällets välfärdsuppdrag tilltagit det senaste decenniet, vilket anses bidragit till en professionalisering av föreningslivets organisation och kultur. Något som i sin tur kan bidra till minskat ideellt engagemang. 

3) Arbeta strategiskt med rumsliga resurser. En sådan strategi synliggör skillnader i rumsliga resurser mellan stadsdelar och säkerställer att befintliga lokaler, byggnader och mark för icke kommersiella mötesplatser inte omvandlas i stadsförnyelseprocesser, samt att identifiera rumslig potential för samlokalisering av verksamheter.

Att utveckla social infrastruktur stärker sociala band och tillhörighet, därigenom är det en fråga om och en del av social hållbar stadsutveckling. Rapporten visar att ett integrerat arbete tvärs över kommunala förvaltningar och bolag, goda relationer till föreningslivet, och ett samlat strategiskt grepp om de idéer, aktörer, regler och resurser som tillsammans stödjer social infrastruktur är viktiga komponenter i ett sådant utvecklingsarbete.