Umeå universitets logga

Background: Type 2 diabetes (T2D) increases the risk of cardiovascular disease (CVD) and negatively impacts quality of life. Despite the well-established benefits of physical activity, individuals with T2D are generally less likely to engage in regular exercise compared to their healthy counterparts. At the same time, sedentary behaviour has become increasingly prevalent in modern society and is recognised as a significant risk factor for the development of T2D. Occupational sitting is particularly common, with individuals in many occupations spending most of their working hours seated. Experimental research indicates that prolonged sitting reduces muscle glucose uptake, contributing to insulin resistance, which may lead to or exacerbate T2D. In contrast, interrupting sitting time with regular short bouts of light-intensity physical activity has been shown to improve glucose control. These findings suggest a promising new direction for the prevention and treatment of T2D. However, real-world evidence regarding domain-specific sedentary behaviour in individuals with, or in risk of, T2D remains limited, highlighting the need for targeted research in these populations.

Aim: The overall aim of this thesis was to investigate the role of occupational and leisure-time sedentary behaviour in the development and management of T2D, through population-based observational studies and intervention research.

Methods: This thesis includes two cohort studies (Studies I and II), one qualitative study (Study III), and a protocol article for a randomised controlled trial (Study IV). Study I was a longitudinal cohort study of 16,282 diabetes-free individuals from the Västerbotten Intervention Program (VIP), examining the association between self-reported occupational physical activity and T2D incidence over 10 years. Study II was a cross-sectional study including 1,465 working adults from the Swedish CArdioPulmonary bioImage Study (SCAPIS) cohort in Umeå. Occupational and leisure-time sitting were measured with thigh-worn accelerometers, and associations with Homeostatic Model Assessment of Insulin Resistance (HOMA-IR) were analysed. Various regression models were applied to evaluate the associations in Study I and II.

In Study III, a mobile health (mHealth) intervention combining an activity tracker, SMS reminders, and counselling with a diabetes nurse was developed, aiming to reduce occupational sitting. In total, 15 individuals with T2D and sedentary work were interviewed after participating in the mHealth intervention in primary care for three months. The interviews were analysed using qualitative content analysis. Study IV presents the study design of a randomised controlled trial (RCT), evaluating the mHealth intervention aimed at reducing occupational sitting in adults with T2D.

Results: Study I showed that low occupational physical activity, compared with a moderate level of occupational physical activity, was associated with an increased risk of T2D among overweight and obese individuals (OR 1.46, 95% CI 1.09—1.96). Study II found that leisure-time sitting time was associated with insulin resistance, and occupational sitting showed a similar association. An analysis of the joint association showed significantly higher levels of insulin resistance in participants with high occupational and leisure-time sitting compared with participants with low occupational and leisure-time sitting (ß 0.25, 95% CI 0.16—0.33). Study III demonstrated that the mHealth intervention was both feasible and acceptable in a primary care setting, and it supported participants in becoming more aware of their sedentary behaviour. Furthermore, two key themes emerged: ‘from baby steps to milestones’ and ‘tailoring strategies that fit me and my workplace’. These themes highlight that participants valued the individually tailored approach and felt that the intervention facilitated decreased occupational sitting.  

Conclusions: Together, these studies emphasise the relevance of addressing sedentary behaviour—in both the workplace and during leisure-time—as a complementary strategy in both the prevention and management of T2D. An mHealth intervention targeting occupational sitting is both feasible and acceptable within a primary care setting and the effectiveness of the intervention should be evaluated in future research. 

Bakgrund: Typ 2-diabetes (T2D) ökar risken för hjärt-kärlsjukdom och påverkar livskvaliteten negativt. Trots de väldokumenterade hälsofördelarna med fysisk aktivitet är personer med T2D generellt mindre benägna att delta i regelbunden träning jämfört med friska individer. Samtidigt har stillasittande beteende blivit allt vanligare i det moderna samhället och erkänns som en riskfaktor för utvecklingen av T2D. Stillasittande på arbetet är vanligt, vi spenderar upp till 80 % av vår arbetstid sittande. Experimentell forskning visar att långvarigt sittande minskar musklernas glukosupptag, vilket bidrar till insulinresistens och kan leda till eller förvärra T2D. Däremot har det visats att avbrott i sittandet med korta, regelbundna perioder av fysisk aktivitet med låg intensitet förbättrar glukoskontroll. Dessa fynd pekar på en lovande ny inriktning för förebyggande och behandling av T2D. Dock är evidensen begränsade när det gäller stillasittande beteende kopplat till specifika domäner som arbete och fritid hos personer med, eller med förhöjd risk för T2D, vilket understryker behovet av riktad forskning i dessa populationer.  

Syfte: Det övergripande syftet med denna avhandling var att undersöka rollen av stillasittande beteende under arbete och fritid i utvecklingen och behandling av T2D, genom befolkningsbaserade observationsstudier och interventionsforskning. 

Metod: Avhandlingen omfattar två kohortstudier (Studie I och II), en kvalitativ studie (Studie III) och en protokollartikel för en randomiserad kontrollerad studie (Studie IV).  Studie I var en longitudinell kohortstudie med 16,282 diabetesfria individer från Västerbottens interventionsprogram (VIP), där sambandet mellan självrapporterad fysisk aktivitet i arbetet och insjuknande i T2D under en tioårsperiod undersöktes.  Studie II var en tvärsnittsstudie med 1,465 yrkesverksamma vuxna från Swedish CArdioPulmonary bioImage Study (SCAPIS) kohorten i Umeå. Sittande under arbete och fritid mättes med accelerometrar placerade på låret, och sambanden med insulinresistens (HOMA-IR) analyserades. Olika regressionsmodeller användes för att utvärdera sambanden i Studie I och II. En mobil hälsovårdsintervention (mHälsa) utvecklades för att minska sittande i arbetet, och kombinerade ett aktivitetsarmband, SMS-påminnelser och rådgivning med en diabetessjuksköterska.

I Studie III intervjuades totalt 15 personer med T2D och stillasittande arbete efter att ha deltagit i mHälsa-interventionen inom primärvården under tre månader. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Studie IV presenterar studiedesignen för en randomiserad kontrollerad studie som beskriver en mHälsa-intervention med syfte att minska sittande i arbetet hos vuxna med T2D. 

Resultat: Studie I visade att låg fysisk aktivitet i arbetet, jämfört med måttlig nivå, var kopplad till ökad risk för T2D bland individer med övervikt och obesitas (OR 1,46, 95 % CI 1,09–1,96). Studie II visade att högre sittandetid under fritiden var kopplat till högre insulinresistens, och sittande i arbetet visade ett liknande samband. En gemensam analys visade signifikant högre insulinresistens hos deltagare med höga nivåer av både arbets- och fritidssittande jämfört med dem med låga nivåer (ß 0.25, 95% CI 0.16—0.33). Studie III visade att mHälsa-interventionen var både genomförbar och accepterad inom primärvården, och att den hjälpte deltagarna att bli mer medvetna om sitt stillasittande beteende. Vidare identifierades två centrala teman: ‘Från små steg till milstolpar’ och ‘Att skräddarsy strategier som passar mig och min arbetsplats’. Dessa teman belyser att deltagarna uppskattade det individanpassade upplägget och upplevde att interventionen underlättade minskat sittande i arbetet. 

Slutsatser: Tillsammans understryker dessa studier betydelsen av att uppmärksamma stillasittande beteende—både på arbetsplatsen och under fritiden—som en kompletterande strategi för såväl förebyggande som behandling av T2D. En mHälsa-intervention som riktar sig mot sittande i arbetet är både möjlig att genomföra i primärvården och upplevdes som meningsfull av deltagarna, och dess effektivitet bör utvärderas i framtida forskning.