Umeå universitets logga

Gunvor Linnéa Flodell, född Nyberg, Stockholm, avled den 16 maj 2024. Gunvor blev 84 år, och efterlämnar barnen Birgitta, Mikael, Krister och Kristina med familjer. 

Gunvor föddes i Umeå den 5 april 1940, men växte upp i Vännäs. Modern Frida kom från Dalarna och inskärpte vikten av identitet och rötter, fadern Sven betonade å sin sida utbildningens betydelse. På läroverket uppmuntrades hon att läsa vidare, och det blev Uppsala universitet och nordiska språk. 

I Uppsala träffade hon sin blivande make Sven-Arne, från Bjurholm. Bara en månad efter vigseln 1964 lämnade de Sverige för Oberá, Misiones i Argentina, där maken blivit pastor i emigrantförsamlingen. Oberá kom att livslångt engagera dem båda. Gunvor inspirerades av dialektologen Folke Hedblom att dokumentera språket hos de svenskättlingar som ännu bodde i Oberá, och detta fantastiska material låg sedan till grund för den perspektivrika avhandlingen om Misionessvenskan, framlagd 1986.

Då hade dock familjen sedan länge återkommit till Sverige, till Järlåsa i Uppland, och efter några år som utbildningschef vid Nordiska språkinformationscentret i Helsingfors och som lektor vid Högskolan i Örebro, kom Gunvor 1992 till Umeå universitet, som universitetslektor i nordiska språk. Hon fortsatte att forska och Misionessvenskan stod förstås i centrum, men nu kompletterades studierna med undersökningar av dialekter i Västerbotten. I hennes bok De verkar te å gå bakåt (2002) – tillkommen inom projektet Kulturgräns norr – undersöktes komplexet språk och identitet på ett innovativt sätt baserat på material från Misiones och Bjurholm. Med lovord bedömdes hennes vetenskapliga produktion när hon välförtjänt blev docent. 

Sedan hon pensionerats fortsatte hon med forskning och hade strax före sin bortgång för en internationell tidskrift slutfört en artikel om Misionessvenskan, en svenska som nu inte längre används i vardagen men har en symbolisk betydelse i kulturella och religiösa sammanhang. De brev som Gunvor regelbundet genom åren sände mig, vittnade om hennes fortsatt starka engagemang för Misionessvenskan som språk och kultur. Det fanns hos Gunvor en vetenskaplig nyfikenhet och en stark målmedvetenhet, som bara ytterligare understryker hennes betydelsefulla gärning. 

Under sina år i Umeå deltog Gunvor i institutionens verksamhet, men medverkade också i andra aktiviteter, t.ex. i Johan Nordlander-sällskapet, där hon en följd av år hade posten som valberedare och flitigt deltog i våra aktiviteter. Hon bidrog också i våra publikationer. I artikeln ”Brasilienbreven berättar” (Oknytt 1–2, 2003, s. 44–71) får vi, utifrån en bevarad brevsamling, initierade inblickar i en arbetar- och emigrantfamiljs tankar vid mötet med främmande förhållanden i Brasilien. Analysen genomförs på detaljnivå, och belyser både språkliga och kulturella dimensioner. I ett bidrag i vår skriftvolym nr 24, När språk och kulturer möts. Festskrift till Tuuli Forsgren 2 november 2002 (s. 103–109) redovisar Gunvor på ett intressant sätt väderleksuttryck i emigrantsvenska och dialekter.   

Jag och mina kolleger satte stort pris på Gunvors engagemang, men också för att hon gav uttryck för sina uppfattningar i olika frågor – och stod för dem. Vi minns henne med stor värme.