Umeå University's logo

With the development of technology, VR technology has begun to gain a place in various fields and with various methods. Although VR is already used in many areas, examining the processes of establishing connection and intimacy is important in order to discover future uses in contexts such as healthcare fields. This study aims to explore people's perceived presence, connection, and contribution to health communication by examining their first-time social interaction experiences in VR. 10 participants who have not previously used avatars for communication in VR were paired and had 20-minute VR meetings and collocated meetings. Focus group interviews were used to collect data and thematic analysis approach was used to analyze the data. Participants reported that they felt a shared presence by the avatars' placement in the room visually and with spatial audio, but the avatars were experienced as too artificial and unemotional. Participants also reported to prefer collocated meetings above VR-meetings. This study concludes that avatars in VR makes it possible to have a sense of togetherness in virtual environments that so far has been distinguished by the fact that the user is alone in a virtual room, e.g. technology can now allow a therapist to socially support a patient who is being exposed to emotionally triggering experiences in a virtual environment. This study also suggests that further studies should investigate if artificial negative experiences of avatars are due to inexperience or not. 

I takt med teknikens utveckling har VR-tekniken börjat få en plats inom olika områden och med olika metoder. Även om VR redan används inom många fält är det viktigt att undersöka processer för att etablera kontakt och intimitet, i syfte att identifiera framtida användningsområden inom exempelvis hälso- och sjukvård. Denna studie syftar till att utforska människors upplevda närvaro, kontakt och bidrag till hälsokommunikation genom att undersöka deras första erfarenheter av social interaktion i VR. Tio deltagare som inte tidigare använt avatarer för kommunikation i VR parades ihop och deltog i 20-minuters VR-möten samt samlokaliserade möten. Fokusgruppsintervjuer användes för att samla in data, och en tematisk analysmetod tillämpades för att analysera materialet. Deltagarna rapporterade att de upplevde en gemensam närvaro genom avatarernas placering i rummet – både visuellt och genom rumsligt ljud – men att avatarerna upplevdes som artificiella och känslolösa. Deltagarna uppgav också att de föredrog samlokaliserade möten framför VR-möten. Studien drar slutsatsen att avatarer i VR möjliggör en känsla av gemenskap i virtuella miljöer som tidigare har präglats av att användaren varit ensam i rummet, vilket exempelvis kan göra det möjligt för en terapeut att erbjuda socialt stöd till en person som utsätts för känslomässigt utlösande upplevelser. Studien föreslår även att framtida forskning bör undersöka huruvida upplevelsen av avatarer som artificiella beror på användarens oerfarenhet eller andra faktorer.