Umeå University's logo

Kågeträskdagboken är tillkommen mellan 1891 och 1901. Den är skriven av systrarna Greta och Lovisa Dahlqvist på Anten-Ors gård i Kågeträsk i norra Västerbotten. I dagboken får vi en inblick i det dagliga livet på gården, med många uppgifter om husfolkets utomhusarbete under vår, sommar och höst samt kvinnornas inomhusarbete under vinterhalvåret med vävning, stickning och andra aktiviteter. Det sociala livet i byn har en framträdande plats i dagboken, och uppgifter om nattfrierier, giftermål, födslar och död dokumenteras noggrant. 

         Själva dagboksutgåvan består av två volymer. I denna första volym presenteras dagbokens historiska och sociala sammanhang. Där finns också register över personer, ortnamn och dialektord samt förteckningar över källor och litteratur. (I den andra, redan utgivna volymen, återfinns den omfattande dagboken med tolkning och kommentarer. En kommande, tredje volym behandlar vis- och gåtböckerna från samma tid.)

         I de fyra kapitlen i volym I får vi lära känna både Anten-Ors gård i Kågeträsk och byn Kågeträsk. I kapitel 1, Kågeträskdagboken i sin samtid, placeras dagboken och visböckerna in i sitt skrifthistoriska sammanhang. Redaktionella principer för utgåvan redovisas. Det vardagliga skrivandet på gården placeras in i det sena 1800-talets folkliga skriftkultur. De skriftsponsorer som bidragit till att hushållsmedlemmarna på gården tillägnat sig skriften som resurs i sin vardag presenteras: folkskolan och dess framväxt samt väckelserörelserna.

         I kapitel 2, Anten-Ors gård i Kågeträsk, får läsaren lära känna gården och dess husfolk. Kapitlet inleds med en personlig betraktelse över gården Anten-Ors och det sociala livet i byn Kågeträsk, författad av biskop emeritus Martin Lönnebo som växte upp i byn. Gårdens ägor och det arbete som dokumenterats i dagboksanteckningarna presenteras: odling av grödor, djurhållning, textilt hantverk och matlagning och brödbak. I anslutning till kapitlet presenteras 13 stamtavlor.

         I kapitel 3, Byn Kågeträsk, presenteras byns historia från 1500-talet till 1800-talet. Jordbrukets och skogsbrukets utveckling under 1800-talet är särskilt i fokus. Det sociala livet i byn, såsom det berättas om i dagboken, med bland annat nattfrierier och religiösa sammankomster, sätts in i sitt kulturella sammanhang. I dagboken kan vi följa byborna i Kågeträsk från vaggan till graven. Här berättas om de barn som föds i byn och här skildras också människors dödskamp. I de avslutande avsnitten i kapitlet redovisas den konflikt och konkurrens som fanns under 1800-talet mellan medicinsk vetenskap, i form av utbildade läkare och barnmorskor, och den folkliga läkekonsten med dess folkliga botare. Förutsättningar för äldrevård och fattigvård i Skellefteområdet under 1800-talet presenteras också. I anslutning till kapitlet presenteras tre kartor över Kågeträsk och byns närmiljö.

         Språket i Kågeträskdagboken är en rik källa för den som vill veta mer om språkbruket i Kågeträsk och hos Anten-Ors. I kapitel 4, Språkbruk i Kågeträsk och hos Anten-Ors, presenteras inledningsvis den språkrepertoar som husfolket på gården hade tillgång till. Språkdrag som är utmärkande för Skelleftemålet och ett antal svårtolkade dialektord redovisas här. Därefter beskrivs språkbruk i dagboken som annars är svåråtkomligt: inofficiella personnamn, t.ex. Bastulid- Janne och Abrahams Lovisa och riktningsangivelser i samband med ortnamn, t.ex. uppi Djupfors, som ger oss en bild av hur man orienterade sig i landskapet. Här presenteras också en studie av de språkval som de dagboksskrivande systrarna gör. I vilken utsträckning använder de svenskt riksspråk eller Skelleftemål? Avslutningsvis diskuteras dagboksskrivandet som en del av en vardaglig skriftkultur och vilken social betydelse som dagboksskrivandet kan ha haft för dagboksskribenterna.

         Volymen avslutas med tre register: personregister, ortnamnsregister och ord- register. Här finns även en samlad käll- och litteraturförteckning för volym I och II. 

         Dagböckerna lär oss alltså mycket om skivandet från denna tid. Det sena 1800-talet utgör nämligen en omvälvande skrifthistorisk epok i och med de alfabetiseringsprocesser som genomfördes i Västvärlden, som ett led i moderniseringssträvanden och nationsbyggande. I Anten-Ors gård i Kågeträsk blir skriften en ny resurs i vardagen. De bevarade dokumenten visar att alla tre kvinnorna på gården, mamman Greta Kajsa och systrarna Greta och Lovisa, använde sin skrivkompetens till att kopiera texter i visböcker och dokumentera vardagen i dagboksanteckningar. Men det är också mycket möjligt att männen på gården varit delaktiga i det vardagliga skrivandet. 

         Det var flera skriftsponsorer som stöttade utveckling av läs- och skrivkompetens i Kågeträsk, med folkskolan som huvudsponsor. Syskonen hos Anten-Ors fick där tillgång till en mekanisk skriftkultur, där de erbjöds en grundläggande och mekanisk läs- och skrivkompetens. I skolans dominanta skriftbruk, som bestod av välläsning, välskrivning och rättskrivning, fick systrarna lära sig att läsa utantill, att kopiera texter och att stava rätt. Läs- och skrivundervisningen fyllde samtidigt en fostrande roll, där de genom sedelärande berättelser och religiösa texter blev inskolade i kristen tro och moral. I folkskolan mötte de också den förhärskande språkideologin med dess strävan att förverkliga en enspråkig nation, där alla skrev och talade ett enhetligt svenskt språk. Genom skolans texter fick de tillgång till det svenska riksspråket, ett språk som de tidigare troligen mött endast i religiösa texter och möjligen i någon utsträckning i gårdsarkivets handskrivna juridiska dokument.

         Men folkskolans sponsring av medborgarnas läs- och skrivkompetens fick oväntade effekter, både för Anten-Ors hushåll och för många av de svenska medborgarna. Trots att folkskolan bara erbjöd en mekanisk skrivkompetens, hindrade det inte medborgarna från att utveckla en mer självständig skrivkompetens, som kunde användas till att producera egna texter med en stark förankring i människors vardag. Man kan säga att det utvecklades en folklig och vardaglig skriftkultur på gårdarna runt om i landet, där man dels följde skolans avskriftskultur och kopierade texter i visböcker, dels producerade egna texter i dagböcker. Skriftkulturen, som tidigare i första hand varit ett redskap i kyrkans och statens tjänst, och endast varit fullt tillgänglig för samhällets privilegierade, blev nu ett redskap också för folk i allmänhet. Skriftkulturen trängde sig in i människors vardag, in i deras sociala verklighet.

         Visböckerna och dagböckerna hos Anten-Ors är tydliga exempel på denna vardagliga skriftkultur. I denna ingick naturligtvis också läsande, men vi kan bara uttala oss om skrivandet hos Anten-Ors, eftersom det är detta vi har kännedom om. 

         Vi får räkna med att texterna i Anten-Ors hushåll var få. De skriftsponsorer som stöttade läsande och skrivande genom att tillhandahålla tryckta texter, var därför mycket betydelsefulla. Tre skriftsponsorer presenteras: Vetenskapsakademiens almanacka, producenter av skillingtryck samt väckelserörelserna.

         Vetenskapsakademiens almanacka och skillingtrycken sponsrade både läsande och ett mer självständigt skrivande. I almanackan kunde man dels läsa längre uppsatser med folkbildande syfte, dels själv skriva korta dagliga anteckningar. Visorna i skillingtrycken lästes eller sjöngs, men de användes också som förlagor för att skriva ner visor i visböcker. Vi vet förstås inte säkert om Anten-Ors tagit del av skillingtrycken, men vi har goda skäl att anta det, eftersom en av visböckerna innehåller skriftspråkstrogna avskrifter.

         Väckelserörelserna å sin sida sponsrade framför allt läsande genom att tillhandahålla tryckta texter genom såväl utgivning av litteratur som distribution ut på landsbygden. Väckelserörelserna erbjöd också ett alternativ till skolans mekaniska läskultur. De stöttade en mer självständig läsning, där man förväntades begrunda det lästa.

         Dessa skriftsponsorer av tryckta texter bidrar alltså till att sponsra både en mer självständig skrivkompetens och en mer självständig läskompetens. 

         Man kan säga att den vardagliga skriftkultur som utvecklades hos Anten-Ors och på många andra gårdar, har demokratiska förtecken. Den är demokratisk på så vis att alla med mekanisk skrivkompetens har möjlighet att delta, eftersom varken visbokspraktiken eller dagbokspraktiken har en fast form och inte är reglerade. Skribenterna utvecklar sitt deltagande i praktikerna allteftersom, och utvecklar många gånger egna skriftkonventioner som kan avvika från det normerade skriftspråket.

         Att skriva dagbok brukar sägas utmärka sig gentemot andra vardagliga skriftpraktiker. Vår samtida förväntan på den handskrivna dagboken är att den är privat och att den inte deltar i ett socialt sammanhang, i och med att det oftast bara är en skribent som deltar. Men i dagbokspraktiken hos Anten-Ors deltar alltså två skribenter. Vid ett unikt tillfälle hjälps de till och med åt att skriva ner ett ovanligt dramatiskt händelseförlopp, då deras två inneboende, Halt-doktorn och Lindqvist, kommer i bråk med varandra. Som vi ovan dessutom uppmärksammat har också andra hushållsmedlemmar troligen skrivit sporadiskt i dagboken. Dagboken tycks därmed ha varit en resurs för social samverkan för medlemmarna i hushållet hos Anten-Ors. Det finns även andra exempel på att flera skribenter deltagit i en och samma folkliga dagbokspraktik. Vetenskapsakademiens almanacka som ofta användes för anteckningarna, kunde också vara försedd med ett snöre för upphängning på väggen i köket, vilket indikerar att dagboksanteckningarna inte betraktades som privata.

         Visböckerna hos Anten-Ors ingick även de troligen i ett socialt sammanhang. Kanske sjöng de visor tillsammans? Kanske kopierade de visor från andras visböcker? Kanske skrev andra personer ner visor i deras visböcker? Vi har åtminstone en indikation på att visböckerna ingått i ett semi-offentligt sammanhang genom den namnteckning från en person bosatt i Mora som återfinns i en av visböckerna. 

         Flera av hushållsmedlemmarna på Anten-Ors gård deltog alltså i en vardaglig skriftkultur. Men vilken betydelse kan skriftkulturen ha haft för deras språkrepertoar och för deras förståelse av sig själva? 

         Det vardagliga skrivandet i visböckerna och dagboken erbjöd en möjlighet att både praktisera och upprätthålla en mekanisk skrivkompetens genom kopierandet av texter i visboken och en mer självständig skrivkompetens i dokumenterandet i dagboken. Samtidigt erbjöd det vardagliga skrivandet en möjlighet att upprätthålla den del i skribenternas språkrepertoar som bestod av det talade riksspråket (boksvenska) och det standardiserade svenska skriftspråket.

         Att skriva dagbok kan beskrivas som ett kontinuerligt, över tid pågående, identitetsarbete, som antagligen för det mesta sker omedvetet. En aspekt av denna identifikationsprocess utgör den språkliga identifikationen. I Kågeträskdagboken är det uppenbart att skribenterna genom sina ortografiska val vid skrivandet identifierar sig både med det svenska riksspråket och Skelleftemålet. 

         Det har påpekats att dagboksanteckningarna formar en kollektiv berättelse där gården står i centrum med utblickar över hela Kågeträskbygden. Individen är därmed knappt synlig i dagboksanteckningarna. Vid några enstaka tillfällen får vi syn på skribenten, då det uttrycks enstaka känslor eller då skribenten nämner sig själv vid namn. Likaså är själva dagboken resultatet av en kollektiv skriftpraktik där båda systrarna deltar. Men även om individen är svårfångad, vågar man påstå att dagboksskrivandet hade betydelse för skribenternas förståelse av sig själva och sin identitet. 

         I dagboksskrivandet finns ett generellt samband mellan skrivhandling och identitet – ett samband som berör alla former av dagboksskrivande, vare sig det är dokumenterande eller reflekterande. Den återkommande och regelbundna handlingen att dokumentera utvalda ögonblick från dagen skapar i sig kontinuitet. I dagboken skrivs vardagliga erfarenheter in i en berättelse om tidens gång, där stundens flyktiga erfarenhet bevaras med hjälp av skriften. Tiden blir en sammanhållande faktor för den identifikation som formas och omformas i de dagligen upprepade skrivhandlingarna.

         I inledningen till kapitel 2 ger biskop emeritus Martin Lönnebo en personlig betraktelse över sin barndomsby och över hus- folket hos Anten-Ors. Han säger där att ”de vände ansiktet bakåt” istället för att titta framåt mot det moderna. De var ju separatister, en religiös gruppering inom vilken man använde den äldre psalmboken och katekese. Deras konservativa hållning kom bland annat till uttryck i deras kläder som var av det mer ålderdomliga snittet. 

         Men även om de inte helt omfamnade den nya tiden som var i antågande, använde de dagligen det redskap som kanske är det allra, allra tydligaste tecknet på den moderna tidens intåg, nämligen skriften. På ett sätt kan man därför säga att de var moderna, även om de antagligen inte själva skulle ha hållit med om det. Greta och Lovisa Dahlqvist på Anten-Ors gård har för alltid skrivit in sig i den moderna tiden.