Mot särskild bakgrund av den ökande förekomsten av psykisk ohälsa i sjukfrånvarostatistiken, samt de svårigheter som detta medför för arbetsgivare vid bedömning av arbetsförmåga och behovet av arbetsanpassning och rehabilitering, analyseras i artikeln arbetsgivarens rättsliga ansvar att bedöma arbetstagares arbetsförmåga i enskilda fall. Särskilt fokus läggs på i vilken utsträckning detta ansvar kan aktualisera en skyldighet för arbetsgivaren att anlita företagshälsovård för att bistå med bedömningen. Analysen visar att kravet på individuella och proportionella bedömningar, anpassade till arbetsgivarens ekonomiska och organisatoriska kapacitet, utgör en medveten kompromiss mellan flexibilitet och tydlighet, liksom speglar en uppfattning att arbetsförmågebedömningar utgör ett område som lämpar sig dåligt för precisa gränsdragningar i regleringen. Regleringsmodellens utformning skapar emellertid en onödigt stor brist på tydlighet i hur företagshälsovården böreller skaintegreras i arbetsgivarens arbetsförmågebedömningar.