I artikeln analyseras den rättsliga utvecklingen av den svenska socialförsäkringen med fokus på balansen mellan social trygghet och kontroll. Socialförsäkringen utformades ursprungligen utifrån principer om solidaritet, omfördelning och universella rättigheter, med syftet att tillgodose social trygghet och motverka fattigdom. Genom en rättsvetenskaplig och historiskt orienterad analys av lagstiftning och förarbeten, kompletterad med en kontextualiserande ansats, visar studien hur regelverket sedan 1990‑talet successivt har blivit mer restriktivt. Utvecklingen kännetecknas av sänkta ersättningsnivåer, skärpta kvalifikationsvillkor samt en utbyggd kontrollapparat, motiverad av föreställningar om överutnyttjande och behov av ökad legitimitet. Nya lagändringar, i form av sanktionsavgifter, bidragsspärrar och utvidgade utredningsbefogenheter, förstärker inriktning. Sammantaget har det skett en tydlig förskjutning från ett skyddsorienterat till ett kontrollorienterat system, vilket riskerar att begränsa försäkringens räckvidd, undergräva dess legitimitet och försvaga dess förmåga att motverka fattigdom.