Det råder stor enighet om att en av skolans viktigaste uppgifter är att se till att barnen lär sig läsa och skriva. Mindre enighet råder om vilka metoder som ska användas och hur balansen ska se ut mellan formell undervisning och lekfullt lärande. Kritiska frågor rör vilka element i läsekonsten som är de viktigaste för nybörjarläsaren och vilka faktorer som bidrar till utveckling av naturligt och spontant lärande. Kan man över huvud taget tänka sig läsinlärning utan skola? Genom jämförelser mellan läs- och skrivaktiviteter hos dagens förskolebarn, i åldern ca 4 till 7 år, och arkeologiska fynd av runskrift från tidig medeltid i Norge belyses hur kunskapsöverföring och kunskapsrepresentation kan beskrivas på ett likartat sätt trots stora skillnader i tid och organisation. Runfynden utgörs bland annat av skrift på träpinnar. Trä är ett material som är billigt och lättbearbetat och skrivandet kan tekniskt sett ha gått snabbt. Träpinnar och stickor med runskrift har bevarats väl i vissa norska hamnområden, och skriftens innehåll kan tolkas än idag. Fynden visar på kreativitet och skapande hos den lärande som tyder på avancerade modeller och god förståelse för relationen mellan talat och skrivet språk och för betydelsen av alfabetet (futhork) som ett viktigt verktyg (artefakt). Exempel på kunskap som kan ha funnits men under årens lopp försvunnit är betydelsen av alfabetets ordning och frågan om alfabetets struktur. Finns det någon användbar information i alfabetets ordningsföljd? Runraden (runalfabetet) hade våningar, varför har det latinska alfabetet inte det? Det arkeologiska materialet visar också på motivationshöjande element som inte på något sätt står efter påhittigheten bland dagens unga. Kan det vara ett problem att lära barnen skriva när vi inte har någon kontroll över vad de sedan använder skrivandet till?