Umeå universitets logga

Background: About 60%–80% of decisions regarding diagnosis and treatment are based on laboratory test results. Low adherence to venous blood specimen collection (VBSC) guidelines may lead to erroneous or delayed test results, causing patient harm and high healthcare costs. Educational intervention programs (EIPs) to update, improve and sustain VBSC practices are seldom evaluated. After testing a self-reported venous blood sampling questionnaire, the overall aim of this thesis was to evaluate the impact of a large-scale EIP on healthcare personnel’s VBSC practices.

Methods: The study settings were primary healthcare centres (PHCs) in northern Sweden. Participants were VBSC personnel. Data consisted of a VBSC questionnaire of self-reported practices, records of low-level haemolysis index in serum samples (specimen quality indicator), and interviews reflecting VBSC practices. First, experts on questionnaires and VBSC were consulted, and test-retest statistics were used when testing the VBSC questionnaire for validity and reliability. Thereafter, we evaluated the impact of a short, large-scale EIP with a before-after approach comparing self-reported VBSC questionnaire of two county councils. The personnel of the county councils (n = 61 PHCs) were divided into an intervention group (n = 84) and a corresponding control group (n = 79). In order to test changes in blood specimen quality we monitored haemolysis in serum samples (2008, n = 6652 samples and 2010, n = 6121 samples) from 11 PHCs. Finally, 30 VBSC personnel from 10 PHCs reported their experiences. The interview questions were open-ended with reflective elements and the interviews were analysed by qualitative content analysis.

Results: The VBSC questionnaire was found to be valid and could be used to identify risk of errors (near misses) and evaluate the impact of an EIP emphasising VBSC guideline adherence. The intervention group demonstrated several significant improvements in self-reported practices after the EIP, such as information search, patient rest, test request management, patient identification, release of venous stasis, and test tube labelling. The control group showed no significant improvements. In total, PHCs showed minor differences in blood specimen quality. Interviews summarized VBSC personnel experiences in the overall theme: education opened up opportunities for reflection about safety.  

Conclusion: This thesis is, to our knowledge, the first to evaluate the impacts of a large-scale EIP on VBSC practices. The VBSC questionnaire and monitoring for low-level haemolysis reflected VBSC practices. The frequently occurring near-miss markers made it possible to compare and benchmark VBSC practices down to the healthcare unit and hospital ward. The short, general EIP opened up opportunities for reflection about safety and improved VBSC practices in PHCs with larger deviations from guidelines. EIPs that provide time for reflection and discussion could improve VBSC further. Directed EIPs focused on specific VBSC flaws might be more effective for some near misses in VBSC practices, while some near misses must be changed at a different level in the system.

Clinical relevance: Our results indicate that monitoring and counteracting the near misses in VBSC practices is a well-functioning preventive action. We propose that the VBSC monitoring instruments (VBSC questionnaire & haemolysis index) we used and the EIP strategy proposed should be tested in additional countries with different healthcare settings. It is suggested that a national program intended to identify near misses and prevent VBSC errors be developed in the healthcare system. General e-learning programs may be cheaper than, and as effective as, the EIP program and may be performed everywhere and any time. Systematic planning, useful for reflection and with focus on the specific elements in a skill, together with VBSC guidelines, could probably increase improvements. Our studies have led to deeper and extended knowledge of the impact of an EIP on VBSC practices. Our results can be used when considering future VBSC practice interventions. Using a model for practical skills in nursing to describe VBSC in a more holistic and less technical way might highlight VBSC as a practical nursing skill.

Bakgrund: Av kliniska beslut angående diagnostik och behandling baseras 60%–80% på laboratorieresultat. Därför är det helt nödvändigt att laboratorieresultat är tillförlitliga. Låg följsamhet till provtagnings anvisningar kan leda till felaktiga och fördröjda analysresultat, förorsaka skada och lidande för patienter och utgöra en stor kostnad för hälso- och sjukvården. Felaktiga provsvar beror till stor del på felaktig provtagning och provhantering och går oftast att undvika. Interventioner som avser att uppdatera och säkra korrekt venprovtagning kan leda till förbättringar men genomförda interventioner har sällan utvärderats. Efter att en enkät för självrapporterad venprovtagning testats för validitet och reliabilitet genomfördes ett omfattande interventionsprogram som utvärderades med hjälp av den testade enkäten och andra utvärderingsmått. Det övergripande syftet var att utvärdera i vilken utsträckning interventionsprogrammet påverkade provtagande personals praktiska utförande av venprovtagning.

Metoder: Studierna i denna avhandling omfattade provtagande personal vid hälsocentraler i norra Sverige. För datainsamling användes en enkät som mäter självrapporterad venprovtagning, förekomst av låggradig hemolys (indikator på blodprovets kvalitet) och intervjuer. Initialt testades enkätens förmåga att mäta vad som avsetts (validitet) och testades enkätens förmåga att vid upprepade mätningar vara tillräckligt stabil (reliabilitet) för att användas i interventionsstudier. Därefter utvärderades ett kort men storskaligt interventionsprogram i preanalys inkluderande venprovtagning med före och efter mätningar. Vi jämförde provtagande personal från två landsting vid 61 hälsocentraler. Landstingens personal delades upp i en interventionsgrupp (n=84) och en motsvarande kontrollgrupp (n = 79). För att mäta kvaliteten av blodproverna extraherades uppgifter om hemolys i serumprover (2008, n = 6652 blodprov) och (2010, n = 6121 blodprov) från elva hälsocentraler i ett landsting. Slutligen, intervjuades 30 provtagande personal från 10 hälsocentraler efter att de deltagit i interventionsprogrammet. Intervjuerna var öppna och genererade korta berättelser och analyserades med innehållsanalys.

Resultat: Venprovtagningsenkäten befanns vara valid och kan användas för att utvärdera personalens följsamhet till provtagningsanvisningar i venprovtagning och identifiera riskhändelser. Interventionsgruppen visade flera signifikanta förbättringar i självrapporterat utförande av venprovtagning såsom förbättrad informationssökning, vila inför provtagning, remissförfarande, kontroll av patientidentitet, användning av stas och etikettering av provrör. Kontrollgrupen visade inga signifikanta förbättringar. Blodprovskvaliteten visade små skillnader. Provtagande personals erfarenheter från intervjuerna sammanfattades i ett övergripande tema; utbildningsinsatsen öppnade upp möjligheter för reflektion om säkerhet.  

Slutsats: Avhandlingen är så vitt vi vet den första att utvärdera effekten av ett storskaligt interventionsprogram med hjälp av självrapporterat utförande av venprovtagning och blodprovers kvalitet (låggradig hemolys). Med dessa metoder ökar andelen riskhändelser så att jämförelser kunde göras även på enhetsnivå och avdelningsnivå. Utbildningsprogrammet öppnade upp för reflektioner om säkerhet och förbättrade utförande av venprovtagning vid enheter med större brister. Utbildningsprogram som öppnar upp för reflektion och diskussion kan leda till ökad patientsäkerhet i hälso- och sjukvården. Trots utfallet av resultaten, är riktade utbildningsinsatser för sjukvårdsenheter som uppvisar specifika brister troligtvis mer effektiva än breda utbildningsinsatser.

Klinisk betydelse: Interventionsprogram avseende preanalys och venös provtagning förbättrade personalens praktiska utförande. Monitorering av och åtgärder för att minska riskhändelser är väl fungerande preventiva åtgärder. Instrumenten (självrapporterande enkät och hemolys) bör också testas i andra kontexter inom hälso- och sjukvården. Ett externt nationellt program för att identifiera och förebygga riskhändelser bör utvecklas i hälso- och sjukvården. Interventioner i form av e-lärande kan då vara ett alternativ som är billigt och effektivt. Dessutom kan systematisk planering och genomförande med fokus på reflektion av specifika delar i en färdighet vara effektivt för att uppnå förbättringar. Våra studier har bidragit till en djupare och utökad kunskap om effekten av ett interventionsprogram på utförande av venprovtagning. Resultaten kan användas vid framtida planering av utbildningsinsatser. Modeller för praktiskt färdighetsutövande inom omvårdnad kan beskriva venprovtagning ur ett helhetsperspektiv och synliggöra venprovtagning som en viktig praktisk färdighet inom omvårdnad.