Det här kapitlet tar sin utgångspunkt i min egen förvåning över det sätt på vilket kvinnors och mäns tal om möjligheten och viljan att fortsätta forska efter disputation skiljer sig åt bland de junioraforskare vi intervjuat. De flesta män i materialet talar om forskningsom något de givetvis ska hålla på med och som ett val förknippat med hur de själva är eller agerar. I intervjuerna med männen framstår forskningskarriären som ett relativt enkelt och mer eller mindre självgående projekt. Majoriteten av kvinnorna, däremot, talar om forskning som något som kommer i andra hand. Familjen, trivseln vid institutionen eller lärargärningen lyfts fram som något som går före en forskningskarriär och flera av kvinnorna i intervjuerna framhåller att de inte ser sig själva som strateger eller karriärister.