En diskussion som uppkommit i kölvattnet av de nya anställningsordningar som tagits fram rör bedömning och kvalitetssäkring av pedagogisk skicklighet. De flesta lärosäten har nu lokala definitioner av pedagogisk skicklighet och egna rutiner för sakkunnigbedömning av denna. För de som anlitas som sakkunniga innebär alltså uppdraget olika saker beroende på vem som anlitat dem.
Sakkunnigrollen och hanteringen av sakkunnigutlåtanden har nyligen problematiseras i rapporten "Darr på ribban" (Ris, Hartman & Levander, 2011). Där lyfts bland annat vikten av utbildning kring dessa frågor fram. I denna föredragning presenteras en nationell kurs för pedagogiskt sakkunniga som hittills arrangerats två gånger. Syftet med kursen har varit att öka möjligheten att bedöma den pedagogiska skickligheten lokalt genom att erbjuda stöd och utbildning till pedagogiskt sakkunniga nationellt.
I de flesta fall utses sakkunniga inte från det egna lärosätet, utan från andra. Det finns därmed inga incitament att arrangera lokala utbildningar för sakkunniga eftersom detta inte kommer det egna lärosätet till godo. Genom att utbilda nationellt ökar därmed möjligheten att bedöma den pedagogiska skickligheten lokalt. Det finns även en utbredd uppfattning att pedagogisk sakkunnigbedömning är extra svår att göra och därför har namn på potentiella pedagogiskt sakkunniga efterfrågats av flera lärosäten. Kursen är ett steg i att involvera fler personer i bedömningsuppdragen och att öka kompetensen bland de som redan är bedömare. Sakkunnigutlåtanden har en potential att vara kvalitetsdrivande om de innehåller konstruktiv återkoppling på utvecklingsbara delar. Denna aspekt har varit en central del i kursen.
Sakkunnigkursen har genomförts som ett samarbete mellan 5-6 lärosäten som tidigare samarbetat i liknande frågor (Ryegård, Apelgren & Olsson, 2010). Detta innebär att den inte ägs av något enskilt lärosäte utan alla har bidragit med olika resurser. Under kurstiden, som motsvarar 1 veckas arbetstid, har varje deltagare bedömt fem pedagogiska meritportföljer och författat två pedagogiska utlåtanden var. Arbetet har skett både individuellt och i grupp med erfarna bedömare som mentorer för respektive grupp. Deltagande i kursen medför dock inte att man sedan är ”godkänd” som bedömare, varje person ansvarar själv för sina framtida prestationer som pedagogiskt sakkunnig.
En röst bland de 40 personer som påbörjat kursen sammanfattar behovet av detta stöd: "Den synliggör varför det [pedagogisk skicklighet] är en kunskap som kan bedömas, hur och varför och att det finns ett lärande för den som blir bedömd. ... Vi kan hjälpas åt att lyfta den pedagogiska skickligheten på våra lärosäten."
Ris, U., Hartman, T. & Levander, S. 2011. Darr på ribban? En uppföljning av 1999 års befordringsreform vid Uppsala universitet. Uppsala Studies in Education, no 127.
Ryegård, Å., Apelgren, K. & Olsson, T. 2010. Att belägga, bedöma och belöna pedagogisk skicklighet. Avdelningen för universitetspedagogisk utveckling, Uppsala universitet.
2012. s. 120-120