En väg att höja det pedagogiska meritvärdet är att lyfta fram undervisningsuppdraget så att det kan tillmätas högre vikt. Varför inte tänka tvärt om? Räkna bort undervisningstid vid ansökningar om forskningsanslag. Att ägna sig åt undervisning blir inte längre en last, utan undervisningsuppdraget kan genomföras utan att det skadar forskningskarriären.
Under lång tid har jag funderat över olika vägar att höja det pedagogiska meritvärdet inom akademin. Utgångsläget har varit att forskning har högst status medan undervisning i många fall betraktas som ett ”nödvändigt ont”. Inom landet har flera olika satsningar gjorts för att överbrygga eller utjämna den rådande statusskillnaden. Gemensamt är att de på olika sätt lyft fram undervisningsuppdraget och strävat efter att det ska tillmätas den vikt det förtjänar. Men, kan det finnas andra vägar?
För ett tag sedan deltog jag i en kurs för ”Kvinnor i forskarkarriären”. I pauserna diskuterades livligt kring den aktuella utlysningen av ”karriärbidrag” och ”excellensbidrag” för yngre forskare vid vårt lärosäte. Vid urvalet skulle antal publikationer och erhållna projektmedel (främst VR) användas för ranking av de sökande. Viktigt var även att ange antal år som gått sedan disputationen samt räkna bort barnledighet eller sjukdomstid från den totala tiden. Däremot fick inte aktiviteter som t ex omfattande undervisningsuppdrag räknas bort. Konsekvenserna av detta är att om man undervisat mycket, och inte hunnit producera så mycket forskningsresultat på den resterande forskningstiden, hamnar man efter i rankinglistorna. Indirekt bidrar detta till att vikta ned de som haft undervisning i sin tjänst. För att ge alla möjlighet att konkurrera på lika villkor bör rankingen göras utifrån de meriter som är relevanta (forskningsmeriter i detta fall) och skalas till den faktiska tid som man haft till forskning. Undervisningstiden borde alltså räknas bort eftersom undervisningsmeriterna inte bedöms. Att ägna sig åt undervisning blir då inte längre en last, utan undervisningsuppdraget kan genomföras utan att det skadar forskningskarriären. I praktiken innebär detta att det pedagogiska meritvärdet har höjts, från minus till noll. Den mest effektiva forskaren kan vara deltidsforskaren som producerar mer resultat i förhållande till den tid som finns tillgänglig. Genom att ranka denna forskare högt, och ge möjlighet till eventuellt mer forskningstid, kan ännu mer bra forskning göras! Detta resonemang bör enbart tillämpas i de sammanhang där det är forskningsmeriterna som utgör bedömningsmaterialet. Vid rekrytering och befordran gäller högskoleförordningen och den lokala anställningsordningen. Där anges att både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet behövs och ska bedömas.