Umeå universitets logga

Att öva för att lära sig att hantera polisiära situationer utgör ett viktigt inslag i polisstudenters utbildning. Lärandet sker genom praktiska övningar t.ex. drillövningar och övningar av specifika momentmen även via simuleringar där studenter agerar som polis imera komplexa situationer. Simuleringar ärinte unika för polisutbildningutan utgör ett vanligt inslag i professionsutbildninggenom sin koppling till ”verkliga” situationer (Peters & Vissers, 2004; Lederman, 1984). Under de senaste årtiondena har simuleringar använts för utbildning inom så skilda professionsfält som medicin och hälsovård, flyg och blåljusverksamhet. Simuleringar kan vara av skiftande karaktär t.ex. fysiska i form av rollspel men även datorbaserade. Simuleringar kan syfta till att utveckla en specifik färdighet (se t.ex. Windsor, 2009; Stefanidis, Acker, & Heniford, 2008; Wallin, Meurling, Hedman, Hedengård, & Felländer-Tsai,2007),som t ex att lära sig hur man avläser röntgenbilder (se t.ex. Söderström, Häll, Nilsson, & Ahlqvist2012) eller till att lära hur man ska agera i komplexa situationer (Andersson, Carlström, & Berlin, 2013; Bauman, Gohm & Bonner,2011), t.ex. vid svåra olyckshändelser med många personer inblandade (se t.ex. McConnell & Drennan, 2006). Simuleringar av komplexa situationer med många inblandade brukar benämnas som fullskaliga(se t.ex. Andersson, Carlström, & Berlin, 2013). Simuleringar antas träna och utveckla professionell kunskap genom att förbereda studenter på att hantera komplexa och ibland farliga situationer som de kan komma att ställas inför i enkommande yrkespraktik. Användningen av simuleringar i utbildningarbygger således på ett antagande om överföring av erfarenheter och kunskaper från ett sammanhang till ett annat(se t.ex. Söderström, Åström, Anderson & Bowles, 2014). I denhär artikeln utgår vi från simulering som en utbildningsresurs där deltagarna interagerar med varandra och miljön (situationen) på ett målorienterat sätt i syfte att lära sig polisära kunskaper