I januari 2020 avgjorde Högsta domstolen det s.k. Girjasmålet, där rätten att upplåta småviltsjakt och fiske i fjällområdena prövats. Stridigheter om huruvida det är staten eller samebyn som har rätt att göra sådana upplåtelser har pågått i decennier och har inte gått att lösa politiskt. I artikeln analyseras domen och vilka konsekvenser den får; domens längd och komplexitet motiverar en längre rättsfallsanalys. Det konstateras att domen klargör viktiga förhållanden såsom att samiska markrättigheter upparbetats genom urminnes hävd och att ILO:s konvention nr 169 om urfolks rättigheter i delar är bindande även om den inte har ratificerats. Domen innebär att en betydande rättsutveckling skett inom det samerättsliga området.
I artikeln "Samebyars avtalsrätt" gör Eivind Torp bedömningen att den nuvarande rennäringslagen inte ger utrymme för att behandla renskötselrätten eller delar av rätten som ett civilrättsligt avtalsobjekt. Därför menar Torp att samebyarna saknar rättslig befogenhet att ingå avtal som innebär inskränkningar av renskötselrätten. Vi menar att Torp i sin analys av rättsläget bortser från den rättsutveckling som skett i tiden efter 1971 när den nuvarande rennäringslagen infördes. Dessutom är frågan om samebyarnas avtalsrätt mer komplex än vad den aktuella artikeln visar.
Ett antal kommentatorer har hävdat att Högsta domstolen under senare år intagit en ny, friare roll i förhållande till lagstiftaren. Debatten har framförallt kommit att gälla ett antal enskilda och kontroversiella domar som enligt vissa debattörer kan beskrivas som ”judiciell aktivism”. Mot bakgrund av denna debatt och utifrån ett omfattande empiriskt material studerar vi hur Högsta domstolens verksamhet utvecklats över tid. Studien bekräftar att Högsta domstolen genomgått en omfattande förändring, men att det handlar om att domstolen under längre tid utvecklats till en tydligare och aktivare prejudikatinstans, snarare än ett plötsligt utslag av judiciell aktivism.
EG-domstolen avkunnade nyligen dom i Mickelsson, ett mål som gällde begränsningar av bruket av vattenskotrar i svenska vatten. Domen i Mickelsson belyser en föga diskuterad dimension av den redan komplicerade frågan om hur principen om fri rörlighet ska tillämpas och, närmare bestämt, vad som utgör en sådan åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion (ÅMV) vilken är förbjuden enligt artikel 28 EG. Brukanderegler av det slag som behandlades i Mickelsson passar inte den traditionella uppdelningen i produktregler och försäljningsåtgärder som EG-domstolen etablerade i Keck. Denna artikel undersöker EG-domstolens praxis kring brukanderegler med utgångspunkt i Mickelsson och det relaterade målet mellankommissionen och Italien. Dessa domar klargör hur brukandereglers förenlighetmed artikel 28 EG ska bedömas. Genom domarna har dock EG-domstolen även tagit ett viktigt steg mot en förenklad tillämpning av artikel 28 i allmänhet.
Betydelsen av HD:s avgöranden som prejudikat har rönt allt större uppmärksamhet, främst med fokus på hur HD själv ser på sin rättspraxis. Denna artikel kompletterar diskussionen genom att undersöka tingsrätternas bruk av prejudikat. Artikeln visar att endast en relativt liten andel av HD:s avgöranden används aktivt i tingsrätterna och att överlappningen mellan de avgöranden som används av tingsrätterna och de som används av HD själv är ytterst begränsad. En möjlig förklaring är att HD i hög grad prövar frågor som mycket sällan uppkommer i tingsrätterna. Detta är inte nödvändigtvis problematiskt, men motiverar en diskussion om hur HD bäst kan leda rättstillämpningen.
Användning av e-legitimation förenklar många vardagliga uppgifter. Vid utformningen har användarvänlighet prioriterats före skydd mot obehörig användning och det skydd som finns tar sikte på bedrägerier utförda av en utomstående. Skydd mot bedrägliga beteenden inom familjen har inte beaktats. I denna artikel vill vi uppmärksamma hur obehörigt brukande av en e-legitimation kan användas som verktyg för ekonomiskt våld.
Tvångsmedel innebär vanligtvis ett intrång i sådana grundläggande rättigheter som skyddas av Europakonventionen, där en viktig del av rättighetsskyddet är att sådana intrång kan prövas av domstol. Ett sådant krav ligger inte i linje med den svenska ordningen, enligt vilken det i hög grad är åklagare och förundersökningsledare som beslutar om tvångsmedel. I denna artikel undersöks frågan om domstolsprövning vid tvångsmedelsanvändning genom en analys av förhållandet mellan å ena sidan intern svensk rätt rörande frihetsberövande tvångsmedel och reell husrannsakan och å andra sidanEuropakonventionens skydd för rätten till frihet och till privatliv enligt artiklarna 5 och 8. Avslutningsvis diskuteras i vad mån det svenska systemet ger ett tillfredsställande rättighetsskydd.
Medicinska åldersbedömningar utgör ett exempel på kroppsliga undersökningar som det allmänna vidtar mot enskilda. Under vilka förutsättningar sådana undersökningar är tillåtna varierar, men två vanliga kravkonstruktioner är legalitet — att det i lagtexten uppställs ett antal förutsättningar — och samtycke — att den enskilde själv disponerar över om undersökningen genomförs. I denna artikel illustreras dessa två konstruktioner genom en analys av den rättsliga regleringen av medicinska åldersbedömningar i straffprocessen (legalitet) och asylprocessen (samtycke). Därvid jämförs de båda processformerna med avseende på innehåll, problematik och förhållande till tvångsmedelsbegreppet.
Våld, hot och trakasserier mot förtroendevalda på grund av deras politiska uppdrag är ett allvarligt problem, både för den individ som utsätts och för det demokratiska systemet. Artikeln undersöker vilket ansvar som åvilar olikaaktörer att ge förtroendevalda skydd mot brottsutsatthet och stöd när brott har begåtts. En analys av det rättsliga ramverket visar att förtroendevalda om-fattas av generella regler för brottsoffer, men att aktörernas ansvar för olika kategorier av politiker skiljer sig åt, och att det mer omfattande förebyggande arbete som arbetsmiljölagstiftningen tar sikte på, inte gäller denna grupp. Författarna efterlyser en översyn av det rättsliga ramverket i syfte att åstadkomma likvärdigt skydd och stöd för alla förtroendevalda.
Så många som 40 000 personer tros ha rest från andra länder för att ansluta sig till IS i Syrien och Irak. Många av dessa s.k. terroristresenärer hålls idag internerade i det kurdiska självstyrets läger i Syrien och bland dem finns män, kvinnor och barn från Sverige. Situationen i lägren väcker en rad folkrättsliga frågor. Artikeln belyser den svenska regeringens agerande utifrån de folkrättsliga ramarna för frihetsberövande, straffrättsligt ansvarsutkrävande och repatriering av medborgare. Den visar att den svenska hanteringen av lägren präglats av ambivalens, och diskuterar om detta kan förklaras utifrån de folkrättsliga normernas vaghet och motstridighet, sambandet med internationell terrorism och den aktuella inrikespolitiska debatten
Småmålsförordningen, som träder i kraft den 1 januari 2009, innebär att EG-rätten på ett mer genomgripande sätt än tidigare påverkar nationell processrätt. Det europeiska småmålsförfarandet innehåller ett flertal nya regler som kan ersätta reglerna i rättegångsbalken i tvistemål av gränsöverskridande karaktär. I artikeln presenteras de ur ett svenskt perspektiv centrala aspekterna av småmålsförordningen.
En arbetstagares kompetens har betydelse för möjligheterna att behålla ett arbete hos nuvarande arbetsgivare. Förändringar i arbetsgivarens verksamhet kan leda till behov av ny kompetens och att befintliga arbetstagare inte uppfyller de nya arbetskraven. Mot den bakgrunden är det intressant att undersöka vilken rätt eller skyldighet till kompetensutveckling en arbetstagare har med stöd av lagen om anställningsskydd (LAS).2 Det finns även ett värde i att undersöka om arbetstagares kompetensutveckling har haft någon betydelse i Arbetsdomstolens tvister som rört uppsägningar på grund av arbetsbrist och arbetstagares kvalifikationer