Umeå University's logo

Syftet med fördjupningsarbetet har varit att via en pilotstudie öka kunskapen om ungdomar med funktionsnedsättning i Umeå, med avseende på psykisk hälsa, och på hur de upplever sin vardag i skolan, med kamrater och i familjen. Psykisk hälsa undersöktes genom att ungdomar med funktionsnedsättning som går i specialklasser (grundsärskolans högstadium, högstadium för ungdomar med Asperger, högstadium för ungdomar med rörelsenedsättningar), fick besvara en enkät under skoltid. För att kunna relatera till den undersökning som Statens Folkhälsoinstitut genomförde hos ungdomar i Sverige 2009 har samma enkät använts.

Resultatet visar att de flesta ungdomar har angett att de mår bra, trivs i skolan, har bra kontakt med sina lärare och med sina föräldrar. Majoriteten mår lika bra som de flesta ungdomar i landet och t.om bättre än de ungdomar i Folkhälsoinstitutets undersökning, som angett att de hade någon funktionsnedsättning.

Inom några områden visades dock lägre resultat. Ungdomarna i vår undersökning uppgav att deras svårigheter påverkade deras vardag i familjen och vid fritidsaktiviteter. De umgås mer sällan med kamrater, motionerar mindre och har färre fritidsaktiviteter. Ungdomar med Asperger skiljer ut sig mest i vår undersökning, de är mindre nöjda med livet och med sig själva, känner sig mer ensamma,  umgås mer sällan med kamrater och har mindre kul, jämfört med ungdomar i grundsärskolan.

Det finns områden där stödet ifrån Barn- och ungdomshabiliteringen kan förbättras, som att utveckla metoder för socialt samspel och stärka ungdomarnas identitet och i samarbete med andra aktörer öka delaktigheten till en mer aktiv fritid.

I uppsatsen undersöks vad 16 ungdomar med ångestsyndrom upplevt varit verksamt i behandling. Ungdomarna har haft samtalsbehandling på BUP-mottagningen, antingen i Kramfors eller i Sollefteå. Syftet med uppsatsen har också varit att ta reda på i vilken utsträckning terapeuterna på dessa mottagningar har använt sig av vissa kognitiva nyckelbegrepp i samtalsbehandlingen och om ungdomarna uppfattat dessa begrepp och om de tyckt att de varit till nytta. Syftet var dessutom att se om terapeuternas olika utbildningsnivå i kognitiv terapi inneburit någon skillnad i användandet av begreppen i samtalen.

Utvärderingen har skett med hjälp av genomgång av journaler och telefonintervjuer med ungdomarna.

Resultatet visar att ungdomarna i hög utsträckning fått hjälp av samtalsbehandlingen och ungdomarna påvisar också många andra hjälpsamma faktorer. De har också i hög utsträckning uppfattat och ansett sig hjälpta av samtalen utifrån vissa kognitiva nyckelbegrepp. Beträffande terapeuternas olika utbildningsnivå kan i uppsatsen ses en tendens till att nivån har betydelse.

Syftet med studien har varit att få fördjupade kunskaper om hur kvinnor som varit utsatta för våld i

nära relation upplevt att delta i gruppbehandling som ett led i utvecklandet av gruppbehandling

inom kommunal familjerådgivning/krismottagning.

En kvalitativ studie gjordes utifrån data från två olika verksamheter. Tre kvinnor svarade på öppna

enkätfrågor och ytterligare tre kvinnor djupintervjuades. Materialet analyserades med

innehållsanalys.

Resultaten beskrevs utifrån kategorierna: Den värdefulla gruppen, En dömande omvärld, Upplevda

brister med gruppbehandlingen, Behov av fortsatt terapi.

Sammanfattningsvis visar studien att gruppbehandling upplevts mycket värdefull, att det är viktigt

att behandlingen är tillräckligt lång och att individuell psykoterapi bör erbjudas efter

gruppbehandlingen. Gruppbehandlingen bör därmed göras längre och kan även förbättras genom att

lägga till interventioner utifrån KBT.

Fem psykoterapeuter, med blandad grundutbildning, på en barnspsykiatrisk klinik i Blekinge, har intervjuats. Syftet har varit att undersöka vilka erfarenheter och upplevelser psykoterapeuterna har av att möta barn, ungdomar och familjer, tillhörande Jehovas Vittnen, i barnpsykiatrin. Jehovas Vittnen är ett trossamfund som finns över hela världen. Det är en tro som dikterar tydliga och stränga levnadsvillkor för sina medlemmar och som inte deltar i övriga samhällets förekommande traditioner.

I intervjuerna har samtliga terapeuter upplevelser av att det är svårare att utmana och skapa förändring i dessa fall. Utmanandet av ett system där man lever reglerad utifrån en tro som Jehovas Vittnen, upplevs bekymmersamt. Terapeuterna saknar tillräcklig kunskap om samfundet och om barns levnadsvillkor där. Samtliga terapeuter uppger också att det inte är en självklar och naturlig sak att fråga patienter om deras trostillhörighet.

I intervjuerna framkommer en negativt färgad bild av samfundet och svårigheter kring att jobba terapeutiskt i en kultur som är främmande den terapeuterna själv lever och är skolade i.

Det faktum att terapeuterna inte har någon egen trostillhörighet verkar vara försvårande, då frågor om tro inte finns som en naturlig del i terapeuternas repertoar. Rädsla för att kränka den lagstadgade religionsfriheten och den privata sfären, är något som leder till försiktighet vid dessa möten. I uppsatsens avslutande del sker ett resonemang kring och ges förslag på frågor som skulle kunna ingå som en del i terapeuters anamnesupptagning, vid möten med nya familjer

Mobbning är ett fenomen som både barn och vuxna har i sin närhet genom sina liv.

Mobbning är orsaken till ett högt antal sjukskrivningar och självmord varje år i

Sverige. Syftet med denna uppsats är att fördjupa förståelsen av mobbning i skolan

och i arbetslivet/på arbetsplatser genom att utgå från tre barns/skolelevers och tre

vuxnas upplevelser som offer. Resultatet tolkas genom en för studien skapad

tolkningsmodell. Studien utfördes genom kvalitativa intervjuer av tre vuxna och tre

högstadieelever. Resultatet visar att informanterna genomlev en liknande process av

underkastelse samt psykisk och fysisk utmattning. Informanterna reagerade med

uppgivenhet och underkastade sig mobbningens system. Under lång tid utmattades

informanterna av mobbningen med negativ effekt på deras förmåga till gränssättning

och självkänsla. Studiens resultat visar på att informanternas uppgivna underkastelse

till stor del är instinktiv. Studien tar fasta på informanternas behov av socialt stöd men

ser också hur informanterna drog sig undan social kontakt under mobbningen.

Tolkningsmodellen som användes för studien tycktes behjälplig och skulle kunna

användas för att enklare förstå och förmedla hur mobbningens förlopp påverkar offret.

Jag har valt, att i mitt uppsatsarbete undersöka försoningsprocessen i själavård och i psykoterapi. Frågeställningar som jag ville ha besvarade med denna uppsats var, hur ser försoningsprocessen ut i själavård och i psykoterapi? Vad skiljer processerna åt samt om områdena kan korsbefrukta varandra? Jag har valt litteratur som fångar upp försoningen som process. Jag har börjat med att definiera försoning som begrepp. Försoning är ett centralt begrepp inom teologin men inte inom psykoterapin. I den psykodynamiska teoridelen är barnets tidiga utveckling samt bearbetning av sorg de centrala psykologiska teman som behandlats. Jag har sedan refererat litteratur som jag har ansett viktig, med tanke på vad som särskilt behöver bearbetas på vägen mot försoning såsom avund, tacksamhet, sorg, omsorg och gottgörelse. För att få svar på mina frågeställningar har jag genomfört tre djupintervjuer enligt kvalitativ metod. Jag har intervjuat en psykoterapeut, en själavårdare samt en person som är både själavårdare och psykoterapeut.

Min undersökning har visat att försoningsprocessen ser olika ut i själavård och i psykoterapi men att det också finns mycket som förenar de båda förhållningssätten. Områdena kan korsbefrukta varandra på så sätt att livsåskådningsfrågor ligger nära psykoterapeutiska frågor. Om man förenar kropp, själ och ande och ser människan som en helhet kan båda metoderna öppna upp och berika varandra. Undersökningen har visat att försoningsbegreppet är användbart i psykoterapi på grund av att processen är verksam och begreppet är neutralt och inkluderande.

Sammanfattning Studiens syfte var att undersöka terapeuters erfarenheter av hur ett samarbete kan skapas när utgångspunkten är att man inte känner sympati för patienten i en terapirelation. Det finns förhållandevis lite forskning som handlar om denna specifika aspekt av behandlingsrelationen. För att belysa frågan intervjuades sju legitimerade psykoterapeuter med en halvstrukturerad fokuserad intervju. Nyckelord och citat utmynnade i fem huvudteman med underteman. Huvudteman var: Utforskande/Nyfikenhet, Allians, Arbetsmetoder, Värderingar och Egen utveckling. Informanterna menade att det går att ha en samarbetsrelation med en patient trots att man som terapeut inte känner sympati men man upplever alliansen som svagare. De upplevde att det underlättar att ha en god terapeutisk allians över tid och att utfallet blir mer gynnsamt. Vi fann också att terapeutens personliga värderingar och etiska principer är det som avgör om man kan ha en behandlingsrelation överhuvudtaget. Hamnar terapeuten i alltför svåra personliga värdekonflikter upplevde samtliga att det inte gick att fortsätta. Resultatet visar att brist på sympati för patienter förekommer och intervjupersonerna hade metoder för att hantera dessa känslor. Lång yrkeserfarenhet, livserfarenhet, egenterapi, utbildning, handledning och tillgång till kolleger kan ha varit underlättande i hanteringen av de problem i terapirelation och behandling som en bristande sympati kan skapa.   Nyckelord: Allians, Sympati, Metod, Psykoterapi, Antipati 

Syftet är att beskriva familjeterapin och dess framväxt samt undersöka vilka förutsättningar det finns för att bedriva familjeterapi i socialtjänsten. Sju intervjuer gjordes med företrädare för olika familjebehandlingsteam om organisation, verksamhet, metod, utbildning och utvärdering. Teoretiska utgångspunkter är familjeterapins historia och metoder, forskning om familjeterapeutiska metoder och vad som är verksamt i terapi. Resultatet visar att det familjeterapeutiska arbetet huvudsakligen utförs av socionomer med psykoterapeutisk vidareutbildning. Arbetet bedrivs oftast på uppdrag av socialsekreterare i samarbete med familjen. Eklektiska, språksystemiska och manualbaserade metoder används. Slutsatsen är att valet av metoder är av underordnad betydelse, evidens- och manualbaserade metoder är inte bättre än andra. Socialtjänsten behöver en mångfald av metoder så att behandlarna kan välja de som passar bäst. Viktigast är att tillvarata det som händer i familjens liv och satsa på allt som främjar en god allians. Då är sannolikheten störst för ett lyckat behandlingsresultat.

Uppsatsen är avsedd att vara ett inlägg i frågan om hur vår grundläggande yrkesidentitet präglar våra identiteter som psykoterapeuter. Den tar upp frågan om man kan urskilja identiteten hos socionomer och psykologer efter den gemensamma psykoterapeututbildningen, utifrån de svarsalternativ en grupp psykoterapeuter gör i en vinjettundersökning.

De teoretiska ingångarna är psykologi respektive socialt arbete och centrala begrepp för de bägge professionsfälten idag.

Resultaten har analyserats med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och visar på en skillnad mellan de två grupperna, framförallt när det gäller begreppen kognition och empowerment.

I diskussionen framgår att det finns en linje även i fler av resultaten, som understryker att likheterna är större än skillnaderna, men att man kan se grundutbildningens påverkan i psykologens mer intrapsykiska förhållningssätt medan  socionomen reflekterar över  faktorer som berör människans kontextuella och samhälleliga tillvaro.

”Den ickeverbala kommunikationens betydelse - Kommunikation av kroppsligt förankrad erfarenhet” är en fallstudie med kvalitativ metod där ”Berättelsen om K” står i centrum.

Det empiriska arbetet sätts in i ett filosofiskt och teoretiskt perspektiv med förankring i framför allt forskning kring lek. Flerårig erfarenhet av arbete med Expressive Arts i utbildnings-, socialpedagogiska- och psykoterapeutiska sammanhang utgör studiens bakgrund.

Studien svarar på följande frågeställningar:

• Vad kännetecknar kommunikation av kroppsligt förankrad erfarenhet i/genom användandet av expressiva estetiska uttrycksformer?
• Vilka former tar sig en sådan kommunikation?
• Hur förhåller sig denna typ av kommunikation till verbal kommunikation?
• Vilka konsekvenser får denna typ av kommunikation för deltagande parter?

Arbetet visar

• Att det är möjligt att konstruera en förståelse av sin verklighet och sig själv genom sitt handlande i kropp, rörelse, färger, lera, ljud på instrument samt inspelad musik.
• Att kommunikationen genom icke-verbala uttrycksformer stiger fram som språk i sig.
• Att denna kommunikation tar deltagarens teknik och skicklighet i sin tjänst – samtidigt som tekniken och skickligheten utvecklas.
• Att samarbete, samhandling och samtal i mötet mellan Deltagare och Processledare[1] är av avgörande betydelse då utveckling av sinne och själv är en social, relationell komposition.
• Att ett nytt mellanmänskligt område skapas i samarbetet mellan Deltagare och Processledare genom det omedelbara, känslomässiga, intersubjektiva mötet som uppstår – och att tolkning får stå tillbaka för arbetets sociala och kommunikativa betydelse.
• Att leken är central för var människa.
• Att slutsatserna ovan för den skull inte förminskar den verbala kommunikationens, ordens, övergripande och centrala roll i vårt vara som människor.

Jag har i tidigare texter använt benämningen Processledare framför exempelvis psykoterapeut och Deltagare framför exempelvis klient.

Syftet med studien har varit en utprovning och utvärdering av en ny arbetsmodell på barnpsykiatriska mottagningarna i Lycksele och Örnsköldsvik. Modellen består av tre familjesamtal med reflekterande team. I Lycksele har man även erbjudit individualsamtal.

Vi har velat ta reda på hur familjerna och behandlarna uppfattar arbetsmodellen och om behandlingen varit till nytta för familjerna. Vi har också belyst olika familjeterapeutiska teorier med fokus på den språksystemiska och narrativa inriktningen. I den teoretiska delen har vi även tagit upp principer kring reflekterande team och korttidsterapi samt hur man praktiskt går tillväga.

När det gäller urvalet av familjer har vi använt oss av exklusionskriterier som t ex psykosmisstanke, ätstörningar och sexuella övergrepp. Vi har gjort utvärderingar i form av enkäter till familjemedlemmar och behandlare efter behandlingen, samt en telefonuppföljning. Svaren på de öppna frågorna i frågeformulären bearbetades genom en tematisk analys.

I Lycksele deltog sex familjer och i Örnsköldsvik fyra familjer. De huvudteman vi fick fram från familjerna handlade om samtalen, reflektionerna, problemen och modellen. Huvudteman från behandlarna rörde sig om modellen, samt rollerna som reflektör respektive samtalsledare, för Lyckseles del även handledningen. Det finns även underkategorier under varje huvudtema.

Både familjer och behandlare var positiva till modellen och tyckte att den var till nytta. Behandlarna var något mer nöjda. Familjerna upplevde sig bekräftade, de fick nya perspektiv och idéer, samt ökade möjligheter till dialog med varandra. Terapeuterna upplevde detta som ett tilltalande arbetssätt utifrån att det ökade kvalitén på samarbetet med både familjerna och kollegorna.

I diskussionen redovisar vi huvudfynden samt begränsningarna med studien och avslutar med rekommendationer för fortsatt arbete.

Depression är idag en folksjukdom i Sverige. Denna studie handlar om den allt större grupp deprimerade som behandlas med antidepressiva läkemedel. De mest använda preparaten i dag går under samlingsnamnet SSRI (Selektiva serotoninåterupptagshämmare). Kunskapen om dessa preparat ökar kontinuerligt och precis som alla andra läkemedel kan de utöver den önskade effekten också ge biverkningar. I skrivande stund pågår en livlig debatt kring SSRI i många olika sammanhang i samhället. Syftet med denna studie är att skapa kunskap om vad som uttrycks kring depression och SSRI när patienter och/eller anhöriga kommunicerar med varandra. Vilka erfarenheter förmedlas utanför läkarrum, dagspress och kongresser? Vad säger eller kanske snarare skriver de närmast berörda när ordet är fritt?

På internet finns en mängd olika forum för diskussion och debatt. Jag har försökt finna de webbplatser där användare kan kommunicera utan inblandning av expertis inom området.

Under en period på fyra månader har jag ”lyssnat” till vad som sägs beträffande depression och SSRI. Tre olika webbplatser studerades och totalt inkluderades 82 inlägg i urvalet.

Som helhet visar studien på en stor upptagenhet av de rent medicinska frågorna. Även när läkarna är frånvarande diskuteras och jämförs preparat och lämpliga doseringar. Det största temat i inläggen var upplevda biverkningar av medicinen. Individuella erfarenheter förmedlades men även beskrivningar av konsekvenser för nära relationer fördes fram.

Allt fler rapporter visar att sömnrubbningar och sömnbrist ökar inom alla åldersgrupper i samhället, och att den största ökningen återfinns bland barn och ungdomar. Sömnbrist inverkar negativt på barns och ungdomars utveckling och kan öka risken för psykisk ohälsa. Det kan därför anses alarmerande att förskrivningen av sömnmedel och antidepressiva mediciner ökar inom gruppen.

24h samhället är här för att stanna och skapar nya problem genom att uppmuntra till nya vanor och förändringar av sociala mönster. Den förändringen verkar i större utsträckning påverka barn och ungdomar än de äldre.

Syftet med studien är att kartlägga förekomsten av sömnbesvär hos ungdomar som söker till Barn- och ungdomspsykiatrin i Danderyd, och att undersöka i hur stor utsträckning vården uppmärksammar problemet.

En av författaren genomförd enkätundersökning pekar på att sömnproblemen är väl utbredda bland de ungdomar som söker till Barn och Ungdomspsykiatrin. I genomsnitt uppger respondenterna att de upplever sju olika typer av sömnstörningar, medan bara två av ungdomarna inte upplever några sömnproblem alls.

En jämförande journalsökning av nybesök utfördes som tyder på att sömnstörningar sällan bedöms som så allvarliga att de kräver åtgärder.

Författaren drar slutsatsen att det växande problemet med sömnstörningar inte uppmärksammas inom barn och ungdomspsykiatrisk vård i den utsträckning som är nödvändigt. Vidare att psykiatrin är i behov av att utveckla sin kompetens att kartlägga och bedöma svårighetsgraden av sömnproblem, samt att diagnosticera och erbjuda evidensbaserad behandling.

I denna uppsats möter man tre ungdomar med diagnosen transsexualism och deras familjer. Syftet med studien var att förmedla kunskap och förståelse om transsexualism genom att studera interaktionen mellan familjemedlemmarna och hur de upplever verkligheten i en förändringsprocess. Syftet grundar sig på tankar och reflektioner om dessa familjers utsatthet och vad det inneburit för dem. Intervjuer har genomförts tillsammans med familjemedlemmarna och sammanfattas i uppsatsen.

Med utgångspunkt från ”Vad är transsexualism?” och systemisk teori får man en uppfattning om hur familjen upplevt och hanterat processen, vilken betydelse familjen haft för individen och hur familjen har upplevt vårdprocessen och samhället i övrigt.

Resultaten från intervjuerna pekar på att familjerna har upplevt stigmatisering och utanförskap. Studien har uppmärksammat individens svåra situation från tidig barndom och familjens viktiga betydelse.

Studien visar också på att vårdapparaten och myndigheter i övrigt behöver mer kunskap och resurser för bemötande och vård och behandling.

Bakgrund: Att bli utsatt för sexuella övergrepp som barn innebär ofta psykisk och/eller fysisk ohälsa. Det leder till frekventa besök inom sjukvården. Inom Vuxenpsykiatrin, Östersunds sjukhus, bedrivs sedan 1993 gruppsykoterapi för kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp som barn. Sedan 2001 har övande i kroppskännedom varit en del i gruppsykoterapin.

Syfte: Att granska om tillägget av kroppskännedomsövande hade klinisk betydelse. Finns det en skillnad i resultat mellan de kvinnor som enbart fått gruppsykoterapi och de kvinnor som haft kroppskännedomsövande integrerat i gruppsykoterapin?

Metod: Halvstrukturerad, fokuserad korttidspsykoterapi i åtta grupper, 20 sessioner i varje grupp. Basal kroppskännedom med inslag av kroppsorienterad terapi och specifik kroppsfokuserad traumaterapi ingick i varje session i tre av grupperna. Frågeformulär med VAS-skalor före och efter gruppterapin användes. Intervju med psykoterapeut som varit en av två gruppledare i alla grupper.

Resultat: De kvinnor som övat kroppskännedom som del i gruppsykoterapin, förbättrades mer än de kvinnor som inte övat kroppskännedom trots att de visade högre VAS-skattade symtomnivåer vid terapistart. Förändringen, uttryckt som skillnad i VAS-skattad symptomnivå före – efter, var mer uttalad för samtliga symptom bland dem som övat kroppskännedom.

Slutsats: Denna studie visade att kvinnor som deltagit i gruppsykoterapi på grund av symtom efter sexuella övergrepp i barndomen visade en större förbättring av sina symtom när övande i kroppskännedom ingick i gruppsykoterapin.

Under de senaste årtiondena har förståelsen ökat för att förmågan till självreglering är central för barns utveckling. Den ses som grundläggande för att kunna relatera och kommunicera med andra och också hur vi klarar av den stress och de påfrestningar som livet ibland innebär.

Syftet med den här uppsatsen har varit att försöka förstå om, och i så fall hur, man kan koppla förändringar av förmågan till självreglering hos barn till interventioner under en Theraplaybaserad behandling och om förändringarna är märkbara i vardagen. 

Undersökningen är gjord i tre delar. I den första har jag följt tre behandlingar genom film under de första fem respektive sex sessionerna och i den andra delen har jag intervjuat behandlarna. Fokus har legat på om man kan se att barnets förmåga till självreglering ökar och vad behandlaren gör som åstadkommer detta. Den tredje delen består av enkäter som föräldrarna fått fylla i före behandlingens början och sedan efter fem respektive sex behandlingssessioner. Detta för att jag ska få en bild av om förändringen är märkbar även utanför behandlingsrummet.

Resultatet visar att det skett förändringar framför allt i barnets förmåga till känslomässig reglering och i förmåga att relatera. Den förändring som är mest påtaglig är att förmågan till ögonkontakt har ökat för alla tre barnen både med behandlaren i rummet och med föräldrarna hemma.

Familjeproblem anses i de flesta familjeterapeutiska teorier uppstå i samspelet, kommunikationen och interaktionen mellan individerna i familjen. Samtal med små barn upplevs som komplicerat av många familjeterapeuter. I de flesta familjeteorier förväntas dock hela familjesystemet delta i den terapeutiska processen. Men de allra minsta barnen, de mellan 0 – 3 år, har inte den verbala förmågan eller abstraktionsförmågan som krävs för den ”traditionella” familjeterapin. Syftet med den här studien har varit att undersöka familjeterapeuters erfarenheter av att bedriva familjeterapi med späd- och småbarnsfamiljer. Hur arbetar familjeterapeuter med de minsta barnen och vilka möjligheter och hinder finns det med att arbeta familjeterapeutiskt med dessa familjer? Studien är kvalitativ och bygger på semistrukturerade intervjuer med åtta legitimerade familjeterapeuter som arbetar med späd- och småbarnsfamiljer. Resultatet visar att det bedrivs familjeterapi med dessa familjer. Terapeuterna väver in metoder i terapin som används vid samspelsbehandling, exempelvis videofeedback. Flera av terapeuterna uttrycker dock oro över att den familjeterapeutiska kunskapen alltmer försvinner från de mottagningar dit småbarnsfamiljer kommer för att få hjälp. Ett sätt att lyfta fram familjeterapin skulle kanske kunna vara att tydligare stå för och visa att det är familjeterapi som är den behandlande insatsen.

Studiens syfte var att undersöka erfarenheter hos psykoterapeuter inom psykiatrin av att bedriva KBT med patienter som samtidigt lever med kronisk och/eller allvarlig somatisk sjukdom. Detta utifrån frågeställningar om hur KBT-terapeuter beskriver hur samtidig allvarlig och/eller kronisk somatisk sjukdom påverkar det terapeutiska arbetet och hur terapeuterna förhåller sig till denna påverkan i relation till att genomföra terapin? Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex psykoterapeuter som alla hade KBT-inriktning och arbetade inom psykiatrin. En tematisk analys gjordes sedan av intervjuerna och där framkom huvudteman som följsamhet, helhetssyn och organisatorisk påverkan. Följsamhet till patienternas behov av anpassning gällde allt från längden på sessionerna till möjligheten att pausa terapin under vissa perioder. Att ha en helhetssyn kunde innebära att psykoterapeuten klev utanför sitt expertområde för att samarbeta med den somatiska vården kring en patient, eller att patienten kunde ta rollen som expert kring den somatiska sjukdomen. Det kom även fram att yttre förutsättningar som den organisatoriska tillhörigheten påverkade hur terapeuten kan förhålla sig till patienter med samtidig psykisk och somatisk ohälsa. De informanter som tidigare arbetat inom somatisk vård beskrev att de använde denna erfarenhet som stöd medan de informanter som inte hade samma erfarenhet beskrev att detta var något de kunde sakna i dessa ärenden. Då många människor lever med allvarlig och/eller kronisk somatisk sjukdom samtidigt som de har behov av psykoterapi, är detta en aspekt av vården som är viktig att ha vetskap om. Vi kan konstatera att det finns en kunskapslucka att fylla om hur man i psykoterapi kan hantera och arbeta med samtidig psykiatrisk och somatisk problematik som vi är övertygade om skulle komma psykoterapeuter generellt till nytta, inte enbart de som arbetar inom psykiatrisk vård.

I mitt arbete med Dialektisk Betendeterapi (DBT) har jag under flera år arbetet med unga patienter med borderline personlighetsstörning (BPD, DSM IV 1994). Dessa patienters problem karaktäriseras av självdestruktiva beteenden av olika slag, starka emotionella negativa upplevelser, impulsivitet, kaotiska relationer och inte sällan ett disscociativt beteende.

I våra diskussioner i teamet har fenomenet dissociation ofta diskuterats, huvudsakligen beroende på att vi tycker oss se att diskreta dissociativa symptom ofta interferar med behandlingen och försvårar den. Som exempel kan patienten ha svårt att minnas saker och kan ha svårt att ”länka över” tankar och känslor från en situation till en annan.

Av de patienter som kommer att beskrivas i denna uppsats har majoriteten  svåra trauman i sin historia.  Ett flertal av dem har därför den typiska PTSD - symptomatologin med mardrömmar och flash-backs. Andra patienter har inte denna historia. Vi ser dock dissociativt beteende hos dessa personer, som så långt vi vet idag inte upplevt typiska trauman.

Linehan (1993) menar att patienterna med BPD ofta är kognitivt påverkade på grund av sin oförmåga att reglera känslor  och att dissociation kan ses som ett maladaptivt sätt att försöka hantera/undvika känslor.

I Sverige används både individuell – och familjeterapeutisk behandling för unga nyinsjuknade

anorexia nervosa patienter. Familjeterapeutisk behandling rekommenderas. Det finns dock

kritik mot familjeterapeutisk behandling som säger att man inte tillräckligt påverkar

patienternas kognitiva/affektiva svårigheter. Å andra sidan kan familjesamspelet vara en

viktig faktor för förändring av kognitiva/affektiva variabler, då våra självbilder och affekter

formas i relation till andra. Negativ självbild och stark självkontroll vid anorexia kan kvarstå

efter behandling och kan öka risken för återfall.

Studiens syfte är dels att beskriva självbilden på gruppnivå innan och efter behandling av

unga anorexia nervosa patienter som behandlats på Stockholm Centrum för Ätstörningar.

Vidare är syftet att se om självbilden förändras olika mycket, efter familjebaserad respektive

individual terapi.

Studien är en registerstudie och använder sig av data från kvalitetssäkringsbasen Stepwise.

Totalt ingår 44 patienter. I studien mäts självbild med hjälp av Structural Analys of Social

Behavior som är ett självskattningsformulär där självbilden beskrivs i åtta kluster.

Anorexia Nervosa patienter har en negativ självbild som kännetecknas av självkontroll,

självkritik och självhat. Trots detta upplever de att de tar hand om sig själva i högre

utsträckning än normalgruppen. Vid ett årsuppföljning har självbilden normaliserats oavsett

individual eller familjebehandling, vilket talar för att psykoterapi är verksamt för unga

anorexia nervosa patienter.

Abstrakt

Studiens syfte var att undersöka om det finns ett samband mellan KBT-inriktade psykoterapeuters kunskapsnivå i sexologi och deras erfarenhet och förhållningssätt till frågor om sexualitet i det psykoterapeutiska arbetet. Studien genomfördes med en webbenkät som bestod av en kvantitativ och kvalitativ del. Undersökningsgruppen bestod av 118 legitimerade psykoterapeuter med inriktning kognitiv beteendeterapi som var registrerade på www.kbt.nu och www.sfkbt.se. Studiens resultat visar att de flesta av respondenterna inte har haft något utbildningsmoment i ämnet sexologi under sin psykoterapeututbildning. Majoriteten anser att det är ganska viktigt eller mycket viktig att ha teoretisk kunskap i ämnet. Vidare visar studien på ett signifikant samband mellan mängden utbildningsdagar i sexologi och att anse sig ha tillräcklig kunskap för att arbeta med det i terapier. Undersökningen har tydliggjort att andra faktorer än utbildning har betydelse för hur psykoterapeuter förhåller sig till ämnet som exempelvis trygghet, självkännedom samt medvetna och omedvetna hinder. Med stöd av vår studie ser vi att de psykoterapeuter som känner sig bekväma i ämnet också i högre utsträckning talar med sina klienter om sexuella spörsmål i terapin. Mot bakgrund av detta behöver det skapas förutsättningar för psykoterapeuter att ha mod att våga fråga och integrera sexualitet som en naturlig del i psykoterapi.

Nyckelord: Kognitiv beteendeterapi, KBT-inriktade psykoterapeuter, sexologi, sexualitet

Syftet med denna studie var att belysa patientens och terapeutens erfarenheter av att samtala utifrån språksystemisk inriktning. Studiens frågeställningar var; vad kännetecknar ett språksystemiskt samtal och vilka erfarenheter har patienten och terapeuten av det språksystemiska samtalet? Studien har en kvalitativ ansats och data utgjordes av 4 videofilmer; en med ett samtal mellan patient och terapeut, en med ett samtal där patient och terapeut reflekterar över den första filmen, en med reflektioner omkring andra filmen från terapeutens handledningsgrupp i utbildningen samt en där en kollega till terapeuten intervjuar patienten och terapeuten.  Data analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys. I resultatet framkom ett tema för patienten; känslor och ord arbetar tillsammans – man blir berörd, lyssnad till men kanske inte alltid förstådd. Temat för terapeuten var; att göra en resa tillsammans – terapeuten är inte expert på patientens liv, visar lugn och respekt, lyssnar på patientens språk. Slutsatserna var att samtal med en språksystemisk inriktning visar att det är viktigt att lyssna på patienten och dennes språk i samtalet, att terapeuten inte är expert på patientens liv och att genom samtalet görs en gemensam resa.

Undersökningsgruppen består av fem patienter som behandlas för bipolära tillstånd. Syftet med studien är att kartlägga konceptualiseringens betydelse för att förhindra återfall i depressiva och maniska episoder utifrån följande begrepp: tidiga symtom, olika sårbarhets- och stressfaktorer, tanke- och beteendemönster samt copingstrategier. Undersökningen har skett vid två tillfällen med två till tre veckors mellanrum. Som stöd vid den första intervjun användes semistrukturerat frågebatteri med avsikt att kartlägga patientens livshistoria, symtombild, stressfyllda livshändelser och om det finns särskilda sådana som har haft en direkt betydelse för försämring, antingen åt det depressiva eller maniska hållet, och om återkommande händelser inverkar negativt på patientens sätt att hantera sin sjukdom. Vid den andra intervjun har individuella frågor ställts för att be om förtydliganden och kompletterande uppgifter.

Av resultatet framgår att avsaknad av konceptualisering ökar risken för återfall vid bipolär sjukdom. Det finns ett positivt samband mellan en individualiserad kartläggning av symtom, utlösande händelser inklusive stress och övertygelser och möjligheten att som patient själv kunna kontrollera och hantera sin sjukdom. Det finns också ett positivt samband mellan god insikt om hur symtom och utlösande händelser samverkar med de tanke- och beteendemönster som patienten har utvecklat och användande av bra strategier i syfte att lindra, hämma eller skjuta upp depressiva och maniska perioder. Ett negativt samband redovisas mellan begränsad insikt om hur symtom och utlösande händelser samverkar med tanke- och beteendemönster som hon utvecklat och användande av dåliga strategier.

Vidare framgår att patienterna genom erfarenhet har lärt sig att identifiera tidiga tecken på depression och mani. De har också god insikt om hur negativa livshändelser och inte sällan samtidigt förekommande stress på arbetet och privat är utlösande faktorer vid episoderna. Däremot saknas en motsvarande insikt om hur även positiva händelser med eller utan avbrott i den dagliga rytmen och personliga ageranden också kan vara den utlösande orsaken till insjuknanden. Av den modell för konceptualisering som redovisas i denna studie framkommer att för att kunna förebygga återfall bör den innefatta en förklaring av vilken form av stress som patienten är särskild sårbar för genom att klargöra sambandet mellan a) tidiga symtom särskiljt från senare depressiva och maniska symtom, b) livshändelser och olika former av stress som är utlösande orsaker till de affektiva episoderna, c) dysfunktionella tanke- och beteendemönster vars teman är ständigt närvarande i de stressfyllda livshändelserna och vid olika former av stress samt d) strategier med vilka man kan förebygga återfall.

Nyckelbegrepp: bipolära tillstånd, depressiva och maniska perioder, kognitiv konceptualisering, tidiga symtom, sårbarhets- och stressfaktorer, dysfunktionella tanke- och beteendemönster samt copingstrategier.

Co-terapi, vilket skulle kunna definieras som en särskild arbetsform där två terapeuter samarbetar i terapirummet, är ett förvånansvärt outforskat koncept, särskilt med tanke på hur ofta co-terapi används i kliniska sammanhang. Syftet med denna studie har varit att undersöka vilka åsikter och upplevelser legitimerade psykoterapeuter och familjer har kring co-terapi. Tonvikten har legat vid co-terapiteamets samverkan och samspel i och utanför terapirummet. Huvudfrågeställningarna har bl.a. varit vilken inställning terapeuter och familjer har till co-terapi, vad som kännetecknar ett välfungerande samarbete mellan två terapeuter och vad som är viktigt att tänka på när en terapeut skall välja ut en kollega att samarbeta med. Utifrån en kvalitativ metod har semistrukturerade intervjuer genomförts med fyra legitimerade familjeterapeuter och fyra familjer som deltagit i familjeterapeutisk behandling vid de barnpsykiatriska klinikerna i Östersund och Umeå. Resultatet gör gällande att co-terapi är en omtyckt arbetsform som förmodligen ger en högre vårdkvalitet; familjerna känner en stor trygghet i mötet med två terapeuter, och terapeuterna beskriver en förbättrad arbetsmiljö.   Co-terapi framstår också som något kvalitativt sett mer än bara samarbete mellan två terapeuter.

Syftet med denna uppsats har varit att undersöka vad familjemedlemmar tycker om att terapeuten använder humor i familjeterapi. Familjer i terapi, vuxna och barn från 12 år, ombads via sina terapeuter besvara en kort anonym enkät om humor kunde vara viktigt, till hjälp eller störande i samtalet. Totalt besvarade 117 personer enkäten, 80 vuxna och 37 barn. Resultatet visar att familjerna uppskattar humor och ser det som en hjälp i behandlingen. Få ser humor som ett störande inslag. Studien ifrågasätter den många gånger förhärskande inställningen att humor skapar ett undvikande av svåra saker i familjeterapier.

Jag har valt att i min uppsats studera begreppet medberoende. Syftet har varit att definiera begreppet och att förstå det ur ett psykodynamiskt perspektiv. Jag har intervjuat 6 stycken sk vuxna barn eller medberoende och har närmare analyserat problematiken utifrån två begrepp: anknytningen samt upplevelsen av självet.

Resultat från intervjuerna visar samstämmighet i hur de upplever sig ha blivit påverkade av sin uppväxt med en eller flera beroende föräldrar. Respondenterna har upplevt svårigheter som; identitetsförlust, att inte kunna se sina egna behov, svårigheter med att sätta gränser, tillit till människor, stort kontrollbehov, känslor av skam och skuld samt bristande tillgång till sina känslor. Psykodynamiskt uttryckt har de alla mer eller mindre ett falskt själv eftersom de hela livet anpassat sig till andra, det sanna självet har inte fått något utrymme. Det går även tydligt att se att deras anknytning är otrygg, ängslig med inslag av avståndstagande.

Resultatet visar att samtliga informanter uttrycker en stor tillfredsställelse med att ha utbildat sig till psykoterapeut. De intervjuade upplever att den personliga utvecklingen och yrkeskompetensen har stimulerats av utbildningen. De känner sig nu friare och tryggare i samtalen. Samtliga uppger att de har fått flera verktyg att arbeta med som gör att de känner sig säkrare att samtala med flera personer i rummet och att även ta med barnen i samtalen. Informanterna anser att utbildningen har ökat deras reflektionsförmåga. De känner sig mer närvarande, lyhörda och nyfikna.

Legitimationen innebär att högskoleverket prövar utbildningens kvalitet och uppfyller den inte tillräcklig vetenskaplig grund blir den inte godkänd. ”Det här är en utbildning som är allmängiltig. Ingen kan säga att det där var väl ingenting. Det är en utbildning som är hållbar” sade några informanter i vår undersökning. Utbildningen står för många olika delar såsom en bred teoretisk grund, metodinlärning, handledning, familjerekonstruktion och egenterapi.

Barn till föräldrar med psykisk ohälsa kallas ibland för de osynliga barnen. Beardslee familjeintervention (BFI) är en hälsofrämjande preventiv metod för barn till föräldrar med psykisk ohälsa. Den har en viss evidens för positiva långtidseffekter för barn och familjer när föräldern har depression. Barnen har nu uppmärksammats ännu mer p.g.a. att lagstiftningen har skärpts från och med 1 januari 2010. Det gäller skyldighet för personal inom hälso- och sjukvård att ge information, råd och stöd utifrån barns behov. Mot bakgrund av detta var syftet med denna studie att undersöka föräldrars upplevelser och erfarenheter av BFI samt få med barnperspektiv genom att  till samma föräldrar ställa frågor som berörde deras barn. En kvalitativ metod med öppna breda frågeställningar har använts. Materialet analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Sex föräldrar, som under 2010 hade genomgått BFI, intervjuades. De viktigaste resultaten från intervjuerna var att kommunikationen i familjen hade påverkats positivt med öppnare dialog. Tidpunkten av BFI var mycket viktig, att personalen, enligt föräldrarna, kunde prata med barnen på rätt nivå och att metodens flexibilitet och möjlighet till uppföljning uppskattades av föräldrarna.

Föreliggande litteraturstudie handlar om hur späda och små barn utvecklar en färdighet i att samspela med andra människor, hur barns samspelsupplevelser leder vidare till en förståelse av att man själv och andra har en inre mental föreställningsvärld samt hur den teoretiska kunskapen om dessa processer används i behandlingsarbete. Begrepp som beskrivs är ”högerhjärnsystemet/the right mind” (Allan Schore), reflektiv funktion och mentaliseringsförmåga (Peter Fonagy) och ”det intersubjektiva målet” i relationen mellan barn och föräldrar (Daniel Stern). Artiklar av dessa tre författare har valts ut för att beskriva utvecklingen ur neurobiologiskt, anknytnings- respektive självutvecklings-perspektiv med intersubjektivt fokus. Alla dessa författare betonar att samspels-utvecklingen startar i det emotionella samspelet mellan spädbarn och deras vårdare. I anknytningsrelationerna får spädbarn upplevelser som lagras i det procedurella minnet, i form av handlingsbaserad interaktionsberedskap. Det finns kvar genom livet och utvecklas. De tidiga upplevelserna tillsammans med anknytningspersonerna skapar kvardröjande strukturer som påverkar senare upplevelser. I studien diskuteras även olika behandlingsmetoder där det är möjligt att arbeta med samspelserfarenhet, antingen direkt i relationen mellan barn och föräldrar (samspelsbehandling), eller i individuell psykoterapi med samspelsinriktning. Den ömsesidiga lekens betydelse för mentalise-ringsutvecklingen beskrivs också. Resonemangen sätts i relation till forskning kring relationens betydelse i terapi, med barn och även med vuxna. Ömsesidighet och samspel i barnterapi diskuteras (Bjørg Røed Hansen, Martin Soltvedt). Mönster från de tidiga anknytningsrelationerna, som i vuxenlivet blivit icke-adaptiva, påverkas med hjälp av ett intersubjektivt förhållningssätt i vuxenterapi, där det outtalade relationsvetandet förändras genom interaktioner i känslomässigt laddade ögonblick (Daniel Stern et al, Karlen Lyons-Ruth). Det visar sig ett sammanhang, där kunskapen om späd- och småbarns samspelsutveckling kan ligga till grund för ett behandlingsperspektiv, där tidiga interventioner i föräldra-barn-relationen, barnterapi med samspelsinriktning samt vuxenterapi med intersubjektivt fokus ingår.

Corrective emotional experience (CEE) innebär att patienten känslomässigt upplever och erfar nya och mer adaptiva sätt att möta tidigare, olösta konflikter i en trygg relation. Denna studie syftar till att undersöka och tydliggöra vad ”corrective emotional experience” består i och vilka metoder som kan skapa sådana erfarenheter. Vad händer i patienten, vilka interventioner använder terapeuten för att möjliggöra CEE för patienten, samt vilka indikationer finns för dessa interventioner?

Som metod för detta examensarbete genomfördes en systematisk litteraturstudie. Via databassökning identifierades 16 kliniska studier om CEE från de senaste 15 åren. Studierna som hade måttlig (3 studier) till svag (13 studier) evidensstyrka utgör bas för analysen. Resultaten visade bl a på att CEE är viktigt för att patienten ska kunna förändra maladapativa mönster och att terapeuten har en avgörande roll i att erbjuda en trygg relation. Vikten av terapeutens förmåga till intersubjektivitet, ”bonding”, att kunna vara en trygg bas samt att anpassa sig efter patientens anknytningsmönster är kunskap som framkommer i denna studie.

Slutsatser som kan dras av studien är att CEE är en viktig förändringsmekanism i psykoterapi. Mer forskning omkring CEE behövs dock för att ytterligare påvisa vad som är verksamt och varför, förslagsvis med särskilt fokus på psykoterapeutens uppdrag att bygga relation och allians.