Umeå University's logo

The aims of the study were to evaluate the relative and absolute variability of upper (T11-L2) and lower (L2-S2) lumbar spinal alignment in power- and weightlifters during the deadlift and back squat exercises, and to compare this alignment between the two lifting groups. Twenty-four competitive powerlifters (n = 14) and weightlifters (n = 10) performed three repetitions of the deadlift and the back squat exercises using a load equivalent to 70% of their respective one-repetition maximum. The main outcome measures were the three-dimensional lumbar spinal alignment for start position, minimum and maximum angle of their spinal alignment, and range of motion measured using inertial measurement units. Relative intra-trial reliability was calculated using the two-way random model intraclass correlation coefficient (ICC) and absolute reliability with minimal detectable change (MDC). The ICC ranged between 0.69 and 0.99 and the MDC between 1 degrees-8 degrees for the deadlift. Corresponding figures for the squat were 0.78-0.99 and 1 degrees-6 degrees. In all participants during both exercises, spinal adjustments were made in both thoracolumbar and lumbopelvic areas in all three dimensions. In conclusion, when performing three repetitions of the deadlift and the squat, lumbar spinal alignment of the lifters did not change much between repetitions and did not differ significantly between power- and weightlifters.

Bakgrund: Hjärnskakning är en vanlig diagnos och vissa patienter upplever att fysisk ansträngning utlöser symtom lång tid efter hjärnskakningen. En förändring i reglering av cerebralt blodflöde (CBF) har visats vara en potentiell orsak bakom detta. Konditionsträning under tröskeln för symtomexacerbation kan förkorta återhämtningstiden för patienterna. På Neurorehab vid Norrlands universitetsjukhus i Umeå identifieras tröskeln med ett stegrat arbetsprov på ergometercykel. Det finns inte någon studie där transkraniell doppler (TCD) använts för att mäta förändringar i cerebralt blodflöde (CBF) under detta arbetsprov.

Syfte: Att undersöka genomförbarhet och klinisk relevans av att använda TCD för mätning av blodflödeshastighet i arteria cerebri media (ACMh), hos friska män, under stegrat arbetsprov.

Metod: Sex friska och regelbundet aktiva män genomförde ett stegrat arbetsprov på ergometercykel under samtidig mätning av hjärtfrekvens, blodtryck, partialtryck end-tidal CO2 (PetCO2) och blodflödeshastighet i arteria cerebri media (ACMh, mätt med TCD). Smärta från TCD-utrustning och upplevd ansträngning skattades. Tidsåtgången för TCD-tillägget samt eventuell signalförlust noterades.

Resultat: Fem studiedeltagare rapporterade ökad smärta (huvudvärk), skattad med Borg CR10 skala, från TCD-utrustningen. Total tidsåtgång för TCD-tillägget var 7 minuter och 40 sekunder i median (IQR, 5 minuter och 32 sekunder). Signalförlust uppstod för en studiedeltagare på vänster sida. PetCO2 och ACMh följdes åt under arbetsprovet bortsett från avvikelser vid två tillfällen.

Slutsatser: Studien visar att mätning av ACMh med TCD är genomförbart och ger relevant information om hur CBF ter sig under genomförandet av stegrat arbetsprov. TCD-utrustningen orsakade smärta vilket kan vara problematiskt vid genomförande för personer med postkontusionellt syndrom.

Bakgrund: Motiverande samtal (MI) är en klinisk samtalsmetod som används vid behandling för att understödja förändring hos patienter med sjukdomstillstånd kopplade till beteende. Stressrelaterad psykisk ohälsa innefattar ofta problem med kognition och beteende, vilket påverkar förmågan att göra hälsosamma val. Fysisk aktivitet som behandling har visat god effekt för att lindra kardinalsymtom, men följsamheten är låg. MI kan fylla en viktig funktion då motivation är av betydelse för att fullfölja behandling som syftar till beteendeförändring. Dock behövs ytterligare forskning gällande fysioterapeuters strategier och erfarenheter av att tillämpa MI som samtalsmetod.Syftet med studien var att belysa fysioterapeuters erfarenheter och användande av MI hos patienter med stressrelaterad psykisk ohälsa.

Metod: I denna studie tillämpades kvalitativ metod. Datainsamlingen gjordes genom fyra semistrukturerade intervjuer med legitimerade fysioterapeuter. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.

Resultat: Studiens resultat utmynnade i temat Stärkt självledarskap genom empatisk dialog främjar hållbara förändringsprocesser. Temat baserades på fyra kategorier (med tillhörande underkategorier): Ett stärkande och flexibelt förhållningssätt, Inkännande utifrån patientens behov, Stöd till autonomi samt Hinder och motstånd på vägen. Resultatet belyser fysioterapeuters erfarenheter och användande av MI som hjälpsamt för att främja hållbara beteendeförändringar vid stressrelaterad psykisk ohälsa.

Slutsats: Studien har bidragit till ökad förståelse för fysioterapeuters erfarenheter och användning av MI. Huvudresultatet speglar fysioterapeuternas syn på MI som ett stödjande verktyg vid behandling rörande beteendeförändringar där en empatisk dialog utgör grund för att patientens autonomi stärks. MI upplevs hjälpsamt vid planering anpassad efter patientens individuella behov. Fortsatt forskning behövs som rör fysioterapeuters strategier att motivera patienter till hälsosamma beteendeförändringar.

BackgroundDiscrimination between early-stage dementia and other cognitive impairment diagnoses is central to enable appropriate interventions. Previous studies indicate that dual-task testing may be useful in such differentiation. The objective of this study was to investigate whether dual-task test outcomes discriminate between groups of individuals with dementia disorder, mild cognitive impairment, subjective cognitive impairment, and healthy controls.MethodsA total of 464 individuals (mean age 71years, 47% women) were included in the study, of which 298 were patients undergoing memory assessment and 166 were cognitively healthy controls. Patients were grouped according to the diagnosis received: dementia disorder, mild cognitive impairment, or subjective cognitive impairment. Data collection included participants' demographic characteristics. The patients' cognitive test results and diagnoses were collected from their medical records. Healthy controls underwent the same cognitive tests as the patients. The mobility test Timed Up-and-Go (TUG single-task) and two dual-task tests including TUG (TUGdt) were carried out: TUGdt naming animals and TUGdt months backwards. The outcomes registered were: time scores for TUG single-task and both TUGdt tests, TUGdt costs (relative time difference between TUG single-task and TUGdt), number of different animals named, number of months recited in correct order, number of animals per 10s, and number of months per 10s. Logistic regression models examined associations between TUG outcomes pairwise between groups.ResultsThe TUGdt outcomes "animals/10s" and "months/10s" discriminated significantly (p <0.001) between individuals with an early-stage dementia diagnosis, mild cognitive impairment, subjective cognitive impairment, and healthy controls. The TUGdt outcome "animals/10s" showed an odds ratio of 3.3 (95% confidence interval 2.0-5.4) for the groups dementia disorders vs. mild cognitive impairment. TUGdt cost outcomes, however, did not discriminate between any of the groups.ConclusionsThe novel TUGdt outcomes "words per time unit", i.e. "animals/10s" and "months/10s", demonstrate high levels of discrimination between all investigated groups. Thus, the TUGdt tests in the current study could be useful as complementary tools in diagnostic assessments. Future studies will be focused on the predictive value of TUGdt outcomes concerning dementia risk for individuals with mild cognitive impairment or subjective cognitive impairment.

Background: Tools to identify individuals at preclinical stages of dementia disorders are needed to enable early interventions. Alterations in dual-task performance have been detected early in progressive neurodegenerative disorders. Hence, dual-task testing may have the potential to screen for cognitive impairment caused by neurodegeneration. Exploring correlations between dual-task performance and biomarkers of neurodegeneration is therefore of interest.

Objective: To investigate correlations between Timed Up-and-Go dual-task (TUGdt) outcomes and Alzheimer's disease (AD) cerebrospinal fluid (CSF) biomarkers amyloid-beta 42 (A beta(42)), total tau (t-tau), and phosphorylated tau (p-tau).

Methods: This cross-sectional cohort study included 90 participants (age range 49-84 years) undergoing memory assessment, who were subsequently diagnosed with AD, other dementia disorders, mild cognitive impairment, or subjective cognitive impairment. TUG combined with "Naming Animals" (TUGdt NA) and "Months Backwards" (TUGdt MB), respectively, were used to assess dual-task performance. The number of correct words and time taken to complete the tests were measured. The CSF biomarkers were analysed by ELISA. Spearman's rank correlation was used for analyses between TUGdt outcomes (TUGdt NA and TUGdt MB), and CSF biomarkers, adjusted for age, gender, and educational level.

Results: The number of correct words, as well as the number of correct words/10 s during TUGdt NA correlated negatively to CSF t-tau and p-tau. No correlations were found between any time scores and CSF biomarkers.

Conclusion: The correlations between TUGdt NA and t-tau and p-tau may indicate that neurodegeneration affects dual-task performance. Longitudinal studies are needed to further explore dual-task testing in screening for cognitive impairment due to neurodegeneration.

Introduktion / bakgrund

Högintensiva intervaller är en tidseffektiv träningsform, som har potential att ge flera positiva hälsoeffekter. Det finns dock en del svårigheter vid genomförandet av högintensiva intervaller avseende hur intensitetsnivån regleras. Dessutom genomförs dessa intervaller oftast på träningscyklar, och det finns därför kunskapsluckor vad gäller genomförandet i form av andra träningsmodaliteter, som bland annat uppresningar från stol. Syftet med den här studien var att undersöka skillnader i akuta fysiologiska responser vid stegrade arbetsprov av de två olika träningsmodaliteterna cykel respektive uppresningar från stol. 

Metod 

I studien deltog 10 träningsvana individer i åldersintervallet 20-30 år. Fem kvinnor och fem män. Vardera deltagare genomförde två olika stegrande arbetsprov i form av uppresningar från stol respektive cykel. Vid genomförandet fick deltagarna skatta sin upplevda ansträngning respektive bentrötthet. Även hjärtfrekvens registrerades. Effektutvecklingen för respektive arbetsprov uppmättes. Deltagarna fick dessutom genomföra test av isometrisk benstyrka både före och efter respektive arbetsprov. Skillnader mellan dessa modaliteter avseende dessa akuta responser analyserades sedan med hjälp av Wilcoxon signed-rank test. 

Resultat 

Resultatet påvisade signifikanta skillnader mellan modaliteterna avseende hjärtfrekvens, skattad ansträngning samt skattad bentrötthet vid effektutveckling = 300 watt, där högre värden uppnåddes vid cykel. Vid brytpunkten för arbetsproverna, d.v.s. där deltagarna skattade Borg RPE 17, uppmättes signifikanta skillnader i uppnådd hjärtfrekvens samt uppnådd effektutveckling, med en högre hjärtfrekvens vid cykel och en högre effektutveckling vid uppresningar från stol. 

Slutsats / konklusion 

Resultatet indikerade att uppresningar från stol var mindre ansträngande att genomföra i jämförelse med cykel. De mätvärden som registrerades i samband med intervallerna, utvecklades dock i liknande takt under de stegrade arbetsproverna, vilket antyder att modaliteterna har potential att styras. 

Purpose: When a tourniquet is used during surgery on the extremities, the pressure applied to the muscles, nerves and blood vessels can cause neuromuscular damage that contributes to postoperative weakness. The hypothesis was that the rehabilitation-related results would be improved if total knee arthroplasty (TKA) is performed without the use of a tourniquet.

Methods: 81 patients with osteoarthritis of the knee who underwent TKA surgery were randomized to surgery with or without tourniquet. Active flexion and extension of the knee, pain by visual analog scale (VAS), swelling by knee circumference, quadriceps function by straight leg raise, and timed up and go (TUG) test results were measured before and up to 3 months after surgery.

Results: ANCOVA revealed no between-groups effect for flexion of the knee at day 3 postsurgery. Compared with the tourniquet group, the nontourniquet group experienced elevated pain at 24 h, with a mean difference of 16.6 mm, p = 0.005. The effect on mobility (TUG test) at 3 months was better in the nontourniquet group, with a mean difference of -1.1 s, p = 0.029.

Conclusions: The hypothesis that the rehabilitation-related results would be improved without a tourniquet is not supported by the results. When the results in this study for surgery performed with and without tourniquet are compared, no clear benefit for either procedure was observed, as the more pain exhibited by the nontourniquet group was only evident for a short period and the improved mobility in this group was not at a clinically relevant level.

Level of evidence: Inconsistent results, Level II.

Introduktion: Vid Umeå universitet är applikationen MinBalans under utveckling. Det är ett självtest för äldre personer för att på egen hand kunna utvärdera balansförmåga och funktionella benstyrka. Självtestet har tidigare jämförts mot kliniska tester men ej mot Gold standard (kraftplatta).

Syfte: Syftet med denna samtida valideringsstudie är att undersöka sambandet mellan variabler uppmätta med appen MinBalans och kraftplatta i ett balans- och ett uppresningstest. Ett ytterligare syfte är att undersöka vilka variabler som tydligast åtskiljer resultaten mellan yngre och äldre testdeltagare.

Metod: Variabler beräknade från appen jämfördes med motsvarande variabler uppmätta med kraftplattan. Tio äldre och tio yngre deltagare utförde ett balanstest bestående av två delar, fötter ihop och semitandem, samt ett uppresningstest.

Resultat: I balanstestet fötter ihop korrelerade 4 av 12 variabler och i semitandem 10 av 12. I jämförelsen mellan yngre och äldre deltagares resultat visades signifikant skillnad för 3 av 12 variabler i testet fötter ihop för mobilappen och 1 av 12 för kraftplattan. I jämförelsen i semitandem visades signifikant skillnad för 6 av 12 variabler för mobilappen och 8 av 12 för kraftplattan. Variabeln Power visar på väldigt hög korrelation i uppresningstestet samt en signifikant skillnad i jämförelsen.

Slutsats: Tre variabler i balanstestet och variabeln Power i uppresningstestet visade på god validitet och skulle kunna utvärderas vidare i fortsatt utveckling av appen MinBalans. Mobiltelefonens placering och kroppsmassans påverkan på resultatet kan studeras vidare för att öka appens validitet. För att ytterligare öka validiteten behövs vidare forskning på ett större urval.

Introduktion: Den 11 mars 2020 klassades viruset Covid-19 som en pandemi. För att bromsa smittspridningen beslutade regeringen att stänga gymnasieskolorna runt om i Sverige och övergå till fjärr- och distansundervisning. Flertal idrottsföreningar har inte heller kunnat bedriva sin verksamhet på grund av pandemin. Trots att restriktionerna har varit nödvändiga för att minska smittspridningen kan det ge konsekvenser på ungdomars och unga vuxnas rörelsevanor. 

Syfte: Studera förekomst av stillasittande och fysisk aktivitet hos gymnasieungdomar i Västerbottens inland till följd av skolstängningen orsakat av Covid-19.

Metod: Undersökningen utfördes bland 86 gymnasieelever (16–20 år) i Västerbottens inland. En webbenkät med 23 frågor skickades ut till tre gymnasieskolor i olika kommuner. Enkäten var tillgänglig mellan 2 februari och 16 februari 2021. Deskriptiv analys, Chi2-test och Man Whitney U användes för att analysera och jämföra data. 

Resultat: I denna studie ansåg 81,4 % av eleverna att deras stillasittande hade ökat och 55,8 % ansåg att deras fysiska aktivitet minskat under pandemin. Totalt var det 55,8 % som inte uppnådde FYSS rekommendationer under Covid-19. Unga vuxna (18–20 år) och unga kvinnor visade en viss tendens att vara mindre fysiskt aktiva i jämförelse med ungdomar (16–17 år). Resultatet generade ingen statistisk signifikant skillnad avseende fysisk aktivitet och stillasittande mellan unga kvinnor och unga män. Valet av fysisk aktivitet förändrades under pandemin i jämförelse med innan. 

Konklusion: Resultatet visar en negativ påverkan på stillasittande och fysisk aktivitet hos ungdomar och unga vuxna i Västerbottens inland på grund av pandemin. Detta skulle kunna leda till ökade hälsorisker hos ungdomar och unga vuxna i Västerbottens inland. Detta resultat kan vägleda insatser för att främja gymnasieelevers hälsa till följd av pandemin. Fortsatt forskning krävs då pandemin är pågående. 

Introduction: Self-rated health (SRH) offers insights into the evolving health demographics of an ageing population.

Aim: To assess change in SRH from old age to very old age and their associations with health and well-being factors, and to investigate the association between SRH and survival.

Methods: All participants in the MONICA 1999 re-examination born before 1940 (n = 1595) were included in the Silver-MONICA baseline cohort. The Silver-MONICA follow-up started in 2016 included participants in the Silver-MONICA baseline cohort aged 80 years or older. Data on SRH was available for 1561 participants at baseline with 446 of them also participating in the follow-up. The follow-up examination included a wide variety of measurements and tests.

Findings: Most participants rated their health as "Quite good" (54.5 %) at baseline. Over the study period, 42.6 % had stable SRH, 40.6 % had declined, and 16.8 % had improved. Changes in SRH were at follow-up significantly associated with age, pain, nutrition, cognition, walking aid use, self-paced gait speed, lower extremity strength, independence in activities of daily living, weekly physical exercise, outdoor activity, participation in organized activities, visiting others, morale, and depressive symptoms. SRH at baseline was significantly associated with survival (p < 0.05).

Conclusion: This study demonstrates associations between changes in SRH and a multitude of health- and wellbeing-related factors, as well as a relation between survival and SRH, accentuating their relevance within the ageing population.

The market penetration of eHealth interventions is substantially lower than investors anticipated due to their low acceptance. Main causes include the use of top-down approaches and the tendency for research to concentrate on technology rather than service delivery from users’ perspective. Healthcare professionals have exclusive expert knowledge of evidence-based practice in a specific area, which may explain why many eHealth intervention development projects continue to use top-down approaches. It is therefore crucial to empower healthcare professionals with design skills and mindset. On the otherhand, the roles and responsibilities of designers in the twenty-first century have been controversial. Many farsighted designers assert that we are at a turning point of transforming design from an expert driven process focused on objects and services within a taken-for-granted social and economic order towards design practices that advocates design-led societal transition toward more sustainable futures. To foster the transformation, design education should cater to all abilities. Health CASCADE is a MarieSklodowska-Curie Innovative Training Network to consolidate co-creation as an effective tool to fight public health problems. Imparting the knowledge of co-creation in public health to healthcare professionals has the potential to alleviate the gap between design and healthcare, meanwhile provides opportunities for stakeholder participation in the development process to increase trust. This paper illustrates a curriculum development process partnered with a healthcare professional aiming for delivering knowledge of co-creation in public health to healthcare professionals working on designing eHealth programmes on the national healthcare support platform, 1177.se – Support and Treatment in Sweden. 

Designers’ roles are at a turning point of transforming design from an expert-driven design process within an assumed social and economic order to design practices that advocate design-led societal transition toward more sustainable futures. Design education should be adapted accordingly. Introducing the transition design concept into established design education promotes the sustainable society transition by involving more systems thinking from designers in various sectors. This study reports on a pilot practice and reflection on introducing the transition design concept to design students.

Background: Incorporating co-creation process in the development of interventions may improve the outcome. However, there is a lack of synthesis of co-creation practices in the development of Non-Pharmacological Interventions (NPIs) for Chronic Obstructive Pulmonary Disease (COPD).

Objective: This scoping review aimed to examine the co-creation practice used when developing NPIs for people with COPD.

Methods: The methodology proposed by Arksey and O’Malley for scoping reviews was followed, and it was reported according to the PRISMA-ScR framework. The search included PubMed, Scopus, CINAHL, and Web of Science. Studies reporting on the process and/or analysis of applying co-creation practice in developing NPIs for people with COPD were included.

Results: 13 articles complied with the inclusion criteria. The composition of co-creators was diverse and reported in most of the included studies. Facilitating factors described in the co-creation practices included administrative preparations, diversity of stakeholders, cultural considerations, employment of creative methods, creation of an appreciative environment, and digital assistance. Few creative methods were mentioned or explained in the studies. Challenges around the physical limitations of patients, the absence of key stakeholder opinions, a prolonged process, recruitment, and digital illiteracy of co-creators were listed. Most of the studies did not report implementation considerations as a discussion point in their co-creation workshops.

Conclusion: This review provides suggestions for evidence-based co-creation in COPD care which may improve the quality of care delivered by NPIs.

Sammanfattning:

Introduktion: Fysisk aktivitet (FA) är effektivt för att förbättra symtom och kognition hos personer med utmattningssyndrom. Trots detta har denna grupp svårigheter att uppnå rekommendationerna gällande fysisk aktivitet. Därför är det intressant att finna metoder som kan stödja en hållbar beteendeförändring och vidmakthållande av rutiner för FA för dessa personer.

Syfte: Syftet med denna studie var att utforska hur personer med utmattningssyndrom upplever FA och fysisk aktivitet på recept som en del av ett gruppbaserat multimodalt rehabiliteringsprogram.

Metod: Totalt deltog 27 informanter i 6 fokusgrupper i studien. Informanterna hade alla genomgått ett multimodalt rehabiliteringsprogram som inkluderade en intervention i form av fysisk aktivitet på recept intervention i grupp. Interventionen baserades på kognitiv beteendeterapi och inkluderade information om FA, hemuppgift och individuell målsättning för FA. Modifierad Grundad Teori användes vid analys av data.

Resultat: Anlysen resulterade i en teoretisk modell med kärnkategorin Internalisera fysisk aktivitet på ett hållbart sätt och tre kategorier Erhålla nya insikter om fysisk aktivitet, Lära genom att göra och Skräddarsy fysisk aktivitet. Att ta del av fysisk aktivitet på recept i grupp gav deltagarna nya insikter om sin FA, detta genom att praktiskt prova FA. Att praktiskt utföra FA på olika sätt och med stöd av andra, internaliserades FA på ett hållbart sätt.

Slutsats: Fysisk aktivitet på recept i grupp kan vara en användbar metod för att internalisera och främja FA på ett hållbart sätt för individer med utmattningssyndrom. Det är dock viktigt att identifiera de personer som är i behov av ett mer skräddarsytt stöd.

Background: Physical activity is a useful means to improve symptoms and memory performance to some extent in individuals with stress-induced exhaustion disorder. Individuals in this group commonly do not need to reach the recommended levels of physical activity. Developing methods to support physical activity as a lasting behaviour is important.

Objective: The aim of the study was to explore the processes involved when using physical activity prescription as part of rehabilitation in a group context for individuals with stress-induced exhaustion disorder.

Method: A total of 27 individuals with stress-induced exhaustion disorder participated in six focus groups. The informants underwent a multimodal intervention including prescription of physical activity. The physical activity prescription had a cognitive behaviour approach and included information about physical activity, home assignments and goal setting. The data was analysed with grounded theory method using constant comparison.

Results: The analysis of the data was developed into the core category ‘trying to integrate physical activity into daily life in a sustainable way’, and three categories: ‘acceptance of being good enough’, ‘learning physical activity by doing’ and ‘advocation for physical activity in rehabilitation’. The informants identified that during the physical activity prescription sessions they learned what physical activity was, what was ‘good enough’ in terms of dose and intensity of physical activity, and how to listen to the body’s signals. These insights, in combination with performing physical activity during home assignments and reflecting with peers, helped them incorporate physical activity in a new and sustainable way. A need for more customised physical activity with the ability to adjust to individual circumstances was requested.

Conclusion: Prescription of physical activity in a group context may be a useful method of managing and adjusting physical activity in a sustainable way for individuals with stress-induced exhaustion disorder. However, identifying people who need more tailored support is important.

Research on risk factors and injuries in powerlifting has so far only been studied through cross-sectional/observational studies. In other sports, training load has been prospectively investigated and shown to influence injury risk. However, no method to quantify training load in powerlifting exist. The purpose of this study was to assess the feasibility of a novel standardized method for prospective recording of training load and injuries. The study was conducted in two phases with eight powerlifters initially included in each phase respectively. In Phase 1, the powerlifters registered training load and injuries throughout four weeks and answered a feasibility questionnaire. Based on the results from the questionnaire, updates to the training and injury log were made and the powerlifters in Phase 2 used the updated version to log four weeks of training. Training load and injuries were reported consistently which made calculations on training load and injury incidence possible. The participants reported rate of perceived exertion as difficult to assess and report. However, 9/12 powerlifters stated that they could the training and injury log for a period of at least six months. In conclusion, this standardized training and injury log seems to be a feasible method to quantify training load and injuries in powerlifting. The method could be used in further prospective studies on training load and injuries in powerlifting and in clinical practice.

Introduktion: Skolbarns mående blir allt sämre, såväl fysiskt som psykiskt och statistiken visar att psykosomatiska besvär blir allt vanligare bland barn. Fysioterapeuter har en vision att bli en självklar del inom elevhälsan, emellertid krävs vidare forskning kring fysioterapeutens roll i skolan.

Syfte: Syftet med denna studie var utforska fysioterapeuters erfarenheter av och tankar om fysioterapeutens roll inom elevhälsan och skolan, med specifikt fokus på barns psykiska och psykosomatiska ohälsa.

Metod: I denna studie tillämpades kvalitativ metod och datan samlades in genom fyra semistrukturerade intervjuer med legitimerade sjukgymnaster/fysioterapeuter. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys enligt Granheim och Lundman.

Resultat: Studiens resultat utmynnade i temat Fysioterapeutens unika men okända kompetens för att möta barnens komplexitet genom rörelse, samt fem kategorier med tillhörande underkategorier. Kategorierna var Fysioterapeutens helhetsgrepp för barnens hälsa, Gråzonsbarnen som ingen annan ser, Bred kompetens– bästa vän och värsta fiende, Trampa ej på tårna kontra våga kaxa och Visionen om att vara en given pusselbit. Resultatet beskriver fysioterapeuters tankar om och erfarenheter av rollen inom elevhälsan. Resultatet speglar att fysioterapeuter kan bidra med mycket i skolan men de upplever att fysioterapeutens roll är relativt okänd.

Konklusion: Av resultatet framgick det att fysioterapeuter har unik kompetens som kan bidra i skolan och att behovet upplevs vara stort. Fysioterapeuters verktyg är genom rörelse och anpassad fysisk aktivitet, som främjar barnens fysiska och psykiska välmående. För att fysioterapeuter ska få en plats inom elevhälsan krävs det att yrket står omnämnt i skollagen, därmed behövs ett större vetenskapligt underlag vad fysioterapeutiska interventioner i skolan kan bidra med.

Bakgrund: Ett fungerande fallpreventivt arbete är av stor vikt både ur ett individ- och samhällsperspektiv och de mest effektiva fallförebyggande åtgärderna består av träning. Med ett mer digitaliserat samhälle har möjligheten att utöva träning med stöd av digital teknik utvecklats. Vidare forskning behövs för att undersöka hur äldre personer upplever träning med hjälp av digitala medel. Syftet med denna studie är att belysa äldre personers upplevelser och erfarenheter av en intervention där de under ett år erbjudits fallpreventiv träning med hjälp av ett digitalt program kompletterat med stödjande strategier.Metod: Denna kvalitativa studie baseras på en pragmatisk studie som innefattade intervjuer med äldre personer som erbjudits fallpreventiv träning med en applikation (Säkra steg) under ett år. Semistrukturerade telefonintervjuer gjordes med nio personer över 70 år, varav åtta kvinnor och en man. Materialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys.Resultat: De äldre personernas upplevelser och erfarenheter skildras i temat “Individuella komponenter ger insikt och stöd för eget ansvar” som sammanfattar de sex kategorier som analysen resulterade i. Det fanns en medvetenhet kring behovet av “att skapa bästa förutsättningar för ett hållbart åldrande” och för att möjliggöra det krävdes en “innehållsrik och värdefull träning”. Deltagarna utvecklade förmågor för “att finna egna strategier för upprätthållande” och “de stödjande strategiernas roll” hade liten inverkan. Deltagarna upplevde att “styrka i kropp och själ skapar en trygg tillvaro”. Det framkom även “luckor att fylla för en bättre upplevelse” vilka kan användas till utveckling av liknande interventioner.Slutsats: Studien har bidragit till ökad förståelse för äldre personers erfarenheter kring kombinationen träning och digitala medel, den stärker även insikten om att äldre är en heterogen grupp där träningen behöver anpassas utifrån varje enskild individ.

Intro: Skolios definieras som en 3-dimensionell deviation av ryggraden, det krävs en Cobbvinkel på minst 10 grader för att diagnostiseras. Idiopatisk skolios är när orsaken är okänd. Korsett och PSSE (physiotherapeutic scoliosis-specific exercise) har visat sig vara de konservativa behandlingsmetoder som visat sig vara mest effektiv. Andra konservativa behandlingsmetoder som används är styrketräning, yoga/ pilates, stretching, massage, akupunktur, EMS, Alexandertekniken samt mobilisering/manipulation.

Syfte: Undersöka vilka konservativa behandlingsmetoder som är vanligt förekommande bland personer med idiopatisk skolios i Sverige, undersöka hur nöjda deltagarna är med respektive behandling samt undersöka om det finns samband mellan behandlingsmetod och kön, topografi samt magnitud av skolios. Trender som refereras till i titeln syftar på ovan nämnda eventuella samband.

Metod: Enkätundersökning via Google formulär för personer som är medlem i Svenska Skoliosföreningens Facebook sida. Krav på deltagande var; diagnostiserade med idiopatisk skolios, >18 år, utförd konservativ behandling/ar för sin skolios. Analys av data gjord i Jamovi version 2.2.3.

Resultat: Korsett var den vanligaste konservativa behandlingsmetoden, 35 av 46 hade använt det. Massage var deltagarna mest nöjda med, av 22 var 68,2% nöjda. Mest missnöjd med var deltagarna som använt korsett, av 35 var 42,9% missnöjda. En association sågs mellan korsett och magnitud på skoliosen (p=.002). Ingen analys kunde göras på sambandet mellan behandlingsmetod och kön då en överrepresentation av kvinnor fanns hos deltagarna.

Slutsats: För att dra större slutsatser kring förekomst, nöjdhet samt trender för konservativa behandlingsmetoder för personer med idiopatisk skolios krävs en studie med ett större urval och jämnare fördelning av kön samt magnitud och topografi av skoliosen. 

Bakgrund: Syftet med denna systematiska litteraturöversikt var att sammanställa effekten av kombinerad styrke- och uthållighetsträning jämfört med enbart styrketräning avseende styrkeutvecklingen hos friska män genom granskning av randomiserade kontrollerade studier (RCT).

Metod: En systematisk sökning i databaserna PubMed och Cinahl genomsöktes fram till februari 2021 för att identifiera relevanta studier. RCT med engelsk text inkluderades. Risk för bias bedömdes separat av två författare med användning av SBU:s granskningsmall.

Resultat: Totalt nio RCT’s inkluderades där studierna jämförde kombinerad styrke- och uthållighetsträning mot enbart styrketräning som mättes med 1-10 repetition maximum (RM). Inkluderade studier hade låg till mellanhög risk of bias. Åtta av nio RCT fann att kombinerad styrke- och uthållighetsträning i jämförelse med enbart styrketräning hade en liknande styrkeutveckling mätt i 1-10RM. En studie fann dock att enbart styrketräning leder till ökad styrka från mitt- till postintervention, men att kombinerad träning påvisade liknande styrkeutveckling som enbart styrketräning under hela interventionsperioden. Studien visade även att en mindre mängd uthållighetsträning per vecka inte påverkade styrkeutvecklingen negativt, men om uthållighetsträning utfördes varje pass samtidigt som styrketräning så dämpades styrkeutvecklingen. 

Slutsats: Resultatet från denna litteraturöversikt tyder på att kombinerad styrke- och uthållighetsträning ger liknande styrkeutveckling som enbart styrketräning hos friska män. Av nio studier visade en studie att uthållighetsträning för underkroppen påverkade styrkeutvecklingen i överkroppen negativt. Kombinerad träning ger liknande ökning i 1RM som enbart styrketräning, men träningssättet kan ge negativa effekter på styrkeutvecklingen om uthållighetsträningen utförs mer än tre dagar i veckan med en hög intensitet. 

Introduction: There is a growing interest in how technology can be used in order to provide efficient healthcare.

Aim: The aim is to explore perceptions on the use of home telemonitoring in patients with COPD.                                                                                                                            

Method: Semi-structured individual interviews were carried out with eight women and five men who were part of a larger project aiming to develop and evaluate a telemonitoring system. Participants were interviewed after having used the system for two to four months. Interview transcripts were analysed with qualitative content analysis.

Results: The analysis resulted in the theme a transition towards increased control and security and the categories: facing enablers or barriers, increasing control over the disease, providing easy access to care and affecting technical confidence or concern. Participants expressed initial feelings of insecurity, both in practical aspects using the telemonitoring system as well as regarding their disease. The telemonitoring system could reinforce and confirm the participants´ feelings of their current state of health, and the practical management of the telemonitoring system became easier with time.    

Conclusion: Telemonitoring can be a valuable complement to healthcare with the potential to contribute to equity in care. However, in order to improve further development and implementation of telemonitoring, several actions are needed such as improved patient education and the use of co-creation. Additional research is needed particularly in the design of user-friendly systems as well as tools to predict which patients are most likely to find the equipment useful as it may result in reduced costs and increased empowerment. 

Studiedesign: Kvantitativ experimentell studie

Syfte: Det primära syftet var att undersöka hur knäledens kinematik påverkas av simultana kognitiva uppgifter under hopplandningar bland fotbollsaktiva kvinnor med och utan främre korsbandsskada. Det sekundära syftet var att, genom poweranalyser, beräkna gruppstorlekar och vilka variabler som bör analyseras i framtida studier.

Metod: Sju kvinnor med och sex kvinnor utan korsbandsskada utförde tre olika hopptester med och utan maximalt upphopp. Test 1 utfördes utan tillägg av kognitiva uppgifter, test 2 involverade elementen reaktionstid och inhibitorisk kontroll, test 3 involverade elementen reaktionstid, inhibitorisk kontroll och arbetsminne. Knäledens kinematik i alla tre plan (maxvärden och rörelseomfång) och maximal hopphöjd i upphoppet jämfördes mellan grupperna och testerna. Upprepad mixad ANOVA med effekterna Test, Grupp, och interaktionen Test*Grupp genomfördes och dess effektstorlekar användes i poweranalyserna. 

Resultat: Det skedde mindre rörelse i sagittalplan och mer rörelse i frontalplan hos korsbandsgruppen samt att knäledens kinematik skiljer sig åt mellan grupperna under mer kognitivt krävande situationer simultant med idrottsspecifik rörelse. Power-analyserna för interaktionseffekten Test*Grupp med upphopp visade att 9/10 variabler kräver <100 testpersoner för att få en signifikant statistisk skillnad med en power på 80%.  Motsvarande resultat för landning utan upphopp visade att 5/9 variabler kräver <100 testpersoner.

Konklusion: Hopplandningar med olika antal simultana kognitiva uppgifter visade på skillnader i knäkinematik mellan individer med och utan tidigare korsbandsskada, mellan testerna oberoende grupptillhörighet samt mellan testerna beroende på grupptillhörighet. De variabler som visade signifikanta skillnader vid landning följt av maximalt upphopp var hopphöjd, Max knäadduktion, Min knäflexion, Max knäutåtrotation och ROM knäadduktion-abduktion. Vid endast landning var det maximal knäflexion och Max knäabduktion som hade signifikanta värden. 

Abstract

Introduction: In exercise-based cardiac rehabilitation, a standardized protocol is used to assess an individual’s physical capacity. However, the relationship between objectively measured exercise capacity and self-rated physical capacity for people with coronary artery disease (CAD) has not previously been investigated.

Aims: To investigate the correlation between objectively measured exercise capacity, defined as achieved peak workload, assed with submaximal exercise test, and self-rated physical capacity. Also, analyse the percentage of estimated peak exercise capacity in people with CAD.

Methods: A multicentre cross-sectional study was performed at two cardiac rehabilitation centres. A total of 43 patients with CAD (9 women, mean age 66.7±7.9 years) were included. They performed a submaximal exercise test and rated their physical capacity using the rating of perceived capacity scale (RPC-scale) and a visual analogue scale (VAS-scale). Pearson correlations analysis was used to analyse correlations between peak exercise capacity (peak workload) and self-rated physical capacity. An equation was used to estimate percentage of peak exercise capacity.

Results: A strong relationship between peak workload at exercise test and the RPC-scale was found (r=0.55, p=0.001). The corresponding correlation with the VAS-scale was low (r=0.22, p=0.173). The exercise capacity was 102±31% of estimated peak workload, 69±17% of estimated peak oxygen uptake, and 78±11% of estimated peak heart rate.

Conclusion: The stronger relationship between peak workload and self-rated capacity using to the RPC-scale compared to VAS-scale indicates that RPC-scale is preferable when rating capacity. Furthermore, this study supports the use of achieved peak workload as a measure of exercise capacity in cardiac rehabilitation.

Sammanfattning: Introduktion: Åldrande processer påverkar funktionell fysisk kapacitet negativt. Även nedsatt hälsorelaterad livskvalitet är ett problem bland äldre personer, men fysisk aktivitet har visat positiva effekter på upplevd hälsa och fysisk funktion. Otillräcklig fysisk aktivitet och ökande andel äldre i befolkningen innebär stora samhällsutmaningar, varför det är viktigt att hitta effektiva träningsformer.

Syfte: Att utvärdera och jämföra högintensiv intervallträning (HIT) på supramaximal intensitet och kontinuerlig träning på moderat intensitet (MICT) avseende funktionell fysisk kapacitet och hälsorelaterad livskvalitet, samt undersöka sambandet mellan dessa variabler hos icke träningsaktiva äldre personer.

Metod: Sextioåtta deltagare (≥65 år) randomiserades till respektive träningsgrupp (HIT n=34, MICT n=34). Interventionerna utfördes två gånger i veckan i 12 veckor, och individanpassades för adekvat intensitet. Funktionell fysisk kapacitet mättes med Chair-stand test och hälsorelaterad livskvalitet med Short-Form Health Survey (SF-36) innan och efter intervention.

Resultat: För hela studiepopultationen sågs signifikant ökning avseende funktionell fysisk kapacitet, upplevd fysisk funktion och fysisk hälsa samt signifikant sänkning av psykisk hälsa. Mellangruppsskillnad för smärta påvisades efter interventionen till fördel för MICT. Samband mellan hälsorelaterad livskvalitet och funktionell fysisk kapacitet sågs varken vid baslinjen eller över tid.

Slutsats: Supramaximal HIT och MICT kan öka funktionell fysisk kapacitet och fysiska aspekter av hälsorelaterad livskvalitet bland icke träningsaktiva äldre. Deltagarna uppvisade bibehållen fysisk förmåga och god hälsorelaterad livskvalitet, varför framtida studier bör utvärdera och jämföra effekterna av dessa träningsregimer, samt undersöka dessa samband hos äldre personer med nedsatt funktionell fysisk kapacitet eller hälsorelaterad livskvalitet.

Introduktion: Tidigare studier har visat på att knäledens stabilitet under statiska förhållanden inte stämmer överens med stabilitet vid funktionella tester. Rörelsesensorer har förmågan att via funktionella tester mäta den dynamiska stabiliteten i knäleden, något som på sikt kan ge fysioterapeuter ett smidigt och lättanvänt verktyg i att upptäcka nedsatt dynamisk stabilitet. 

Syfte: Vilka skillnader ett objektivt mätinstrument kan uppmäta på ett skadat och icke-skadat knä avseende dynamisk knästabilitet vid enbenshopp, samt att analysera samband mellan olika mätmetoder som undersöker knästabilitet. 

Metod: För att jämföra knäskadade unga mäns (n=6) knästabilitet i det skadade benet med det icke skadade benet genomfördes ett enbenshopp som ställer krav på den dynamiska stabiliteten. Rörelsesensorer användes för att detekterade olika variabler som vinklar och acceleration. Data samlades in från självskattningsformulär, manuella stabilitetstester och testledarnas visuella bedömning. 

Resultat: Skadat knä uppvisade delvis tecken på bristande knästabilitet i form av lägre knävinkel vid landning. Högre sidoacceleration var vanligare i friskt knä. Självskattningsformulären KOOS och IPAQ stämde mestadels inte överens med den data uppmät med ett objektivt mätinstrument. Den visuella bedömningen har en del likheter med den insamlade datan. Slutsats: Det objektiva mätinstrumentet kunde delvis detektera skillnader mellan skadat och friskt knä, vilket detekterades i knävinkel vid landning. I sidosacceleration hade det friska knät en högre acceleration, något som var svårt att förklara. Ett relativt starkt samband mellan det objektiva mätinstrumentet och visuell bedömning kunde ses. Framtida forskning behöver fastställa det använda mätinstrumentets användbarhet.