Bakgrund: Den höga förekomsten av främre korsbandsskador (ACL-skada) i sport tyder på en inblandning av både biomekaniska och neurokognitiva riskfaktorer. Idrottare utsätts ständigt för utmanande idrottsscenarier som ofta kännetecknas av komplexa rörelser i en miljö med många olika stimuli och även psykologisk press. Förlust av knäproprioception efter ligamentskadan och långvariga neuroplastiska förändringar utgör en utmaning för idrottare i sådana situationer efter återgång till idrott (RTS). Detta antas bidra till den höga frekvensen av sekundära skador, trots att man uppfyllt kriterierna för RTS. Psykologiska faktorer som t.ex. rädsla eller oro för sekundära skador antas också påverka central sensorimotorisk bearbetning och därför spela en roll i hur funktionella rörelser genereras och kontrolleras. Bedömning av rädsla för skada är dock en utmaning och baseras vanligen på suboptimala verktyg, särskilt när de används för elitidrottare. Nuvarande kliniska bedömningar utgår främst från grova utfallsmått samtidigt som man bortser från flerledskontroll och psykologiska aspekter på motorisk prestation. Denna avhandling fokuserar på betydelsen av proprioception och rädsla/oro för sekundär skada med avseende på funktionell rörelsekontroll efter ACL-skada som behandlats med rekonstruktion (ACLR) och rehabilitering.
Metoder: Avhandlingen består av fyra tvärsnittsstudier (delarbeten I-IV), som härrör från två datainsamlingar utförda i ett rörelseanalyslaboratorium. Delarbete I introducerar ett nytt test där man kliver över ett hinder med så litet avstånd som möjligt och utan information från nedre synfältet. Testet syftar till att funktionellt bedöma proprioception och sensorimotorisk kontroll. Individer med ACLR och rehabilitering jämfördes med två kontrollgrupper av icke-skadade individer; moderat aktiva personer (CTRL) samt elitidrottare (ATH). En kinematisk analys, med 3D motion capture, inkluderade rörelsenoggrannhet, variabilitet och symmetri i nedre extremiteterna. Delarbete II utvärderar knäproprioception hos samma individer med hjälp av ett viktbärande knäledspositionstest (JPS), och resultaten jämfördes med motsvarande resultat från hindertestet. Delarbete III undersöker om självrapporterad rädsla för ny skada tar sig uttryck i biomekaniken (kinematik och elektromyografi [EMG]) i ett standardiserat s.k. ”rebound side-hop”-test (SRSH). En ACLR-grupp delades in i två undergrupper: de med hög rädsla respektive de med låg rädsla baserat på en diskriminerande fråga, och dessa grupper jämfördes även med personer utan ACL-skada (CTRL). I delarbete IV som är en metodologisk studie introduceras ett testparadigm med kraftiga balansstörningar som syftar till att framkalla och mäta neurofysiologiskt svar på eventuell rörelserelaterad rädsla/oro. Metodstudien fokuserar på oskadade individer. Konditionerade hörselstimuli följdes ibland av en snabb förskjutning av den plattform som testdeltagaren stod på, och detta jämfördes med neutrala stimuli utan efterföljande förskjutning. Elektroencefalografi registrerades kontinuerligt och händelserelaterade potentialer undersöktes som potentiella biomarkörer för ökad uppmärksamhetsgrad möjligen förknippade med oro för rörelse/ny skada.
Resultat: Kinematisk asymmetri observerades för ACLR-gruppen under hindertestet, både för enskilda leder och för flerledsrörelse- och hastighetskurvor. Dessutom var variabiliteten i det efterföljande benets bana för högre hinder lägre för ACLR jämfört med båda kontrollgrupperna. Den mindre fysiskt aktiva CTRL-gruppen visade både lägre noggrannhet under klivet över hindret (större hinderavstånd) och JPS-fel jämfört med både ACLR och ATH. Måttliga positiva korrelationer observerades mellan absoluta fel i knä JPS-testet och hinderavståndet i det funktionella testet endast för det skadade benet i ACLR-gruppen. Individer med ACLR och hög rädsla, visade högre biceps femoris EMG amplitud samt högre anterior-posterior co-kontraktion index under landning vid sidohoppet. Sido-hoppsprestanda kunde också särskiljas för ACLR (oavsett rädsla) med större höft- och knäböjning, medan individer med hög rädsla också hade mer bålböjning. I balansstörningstestet återspeglades möjlig rörelserädsla vid EEG-mätningarna som en hög-amplitud betingad negativ variation (CNV) våg som svar på konditionerade jämfört med neutrala stimuli. CNV-vågen observerades över alla elektrodplaceringar men var mest framträdande över frontala och centrala kortikala områden.
Slutsatser: Även efter rehabilitering uppvisade individer med ACLR en avvikande sensorimotorisk funktion, kännetecknad av mindre rörelsevariabilitet och större asymmetri i flera leder när proprioceptionen utmanades (dvs. när nedre synfältet var blockerat). Knäledspositionskänslan verkade dock inte vara nedsatt bland dessa individer, utan större fel associerades snarare till lägre grad av fysisk aktivitet än till ACLR-historik. Korrelationer till JPS-fel, som endast ses för ACLR-benet, kan tyda på en tendens att fokusera uppmärksamheten mer internt när man korsar ett hinder (vanligtvis en extern fokusuppgift), även om detta bör undersökas ytterligare. Högre grad av självrapporterad rädsla för ny skada uttrycktes i biomekaniken under sidohoppen, med till synes styvare landningar och en neuromuskulär strategi för att skydda knäleden. Detta har potentiella konsekvenser för påskyndande av leddegeneration samt minskad motorisk anpassningsförmåga, vilket kan innebära en risk för ny skada. Slutligen framkallade testparadigmet med balansstörningen en slags hot-associerad ökad uppmärksamhetsgrad i form av en CNV-våg, hittills bara testat på oskadade individer. CNV-vågen bör ytterligare utforskas som en potentiell biomarkör för oro för ny skada. Framtida forskning bör implementera detta paradigm på individer med olika nivåer av självrapporterad rörelserelaterad rädsla/oro, i strävan efter ett mer holistiskt tillvägagångssätt i rehabilitering efter ACLR där psykologiska aspekter tydligt vägs in.